Det finns alltid en risk att vi glömmer att det också i vår omedelbara närhet finns oerhört mycket kvar att göra i HBTQ-frågorna. Så sent som i går har man i Litauens parlament i en första läsning godkänt 2 skrivelser som kommer att minska livsutrymmet för HBTQ-personer. Den ena av dem handlar om att det inte ska normaliseras att skriva om HBTQ-personer.
En sammanfattning jag kört i google translate ger denna hackiga svenska:
"Den 21 maj 2013 litauiska parlamentet godkände ändringen av lagen om administrativa överträdelser genom att införa administrativa ansvaret för "offentliga nedvärdering av konstitutionella moraliska värderingar och konstitutionella grundprinciper familjeliv, samt organisation av offentliga evenemang bryter allmän moral"
Familjevärderingar används som grund för att inte normalisera homosexualitet. Ett välkänt koncept. Det bör dock inte få stå oemotsagt.
Vid OSSE:s sammankomst i Litauen för några år sedan hade vi en generaldiskussion i deras parlament. Jag hade ett inlägg på just detta tema när lagarbetet där var relativt nytt. Det ledde till rungande applåder från en stor majortet av de andra ländernas delegationer. Litauerna var tysta.
onsdag, maj 22, 2013
torsdag, maj 16, 2013
Snusa hellre än rök
I Sverige har debatten kring tobak, alkohol och narkotika förts utifrån en idé om nolltolerans. Det som är och eller kan vara skadligt ska förbjudas. Oavsett om det gäller alkohol, tobak eller narkotika har debattinriktningen varit liknande. Det har inte riktigt varit tillåtet att tänka i alternativa banor för att nå ett minskat instag av dylika stimuli. Har sådana idéer förts fram har det ofta inneburit att den som fört fram idén har anklagats för att vilja se flera röka, supa och knarka. Med ett sådant debattklimat är det få som ens orkar ta upp diskusionen.
Om den förda politiken har lett till så mkt lägre konsumtion av nämnda preparat vill man inte heller diskutera. Att så många röker osv som det är i dag tycker jag är en fingervisning om att rådande ordning inte lett till önskat resultat.
En tendens till förändring har kunnat skådats i alkoholpolitiken. Dels är det mer eller mindre allmänt accepterat i dag att alkoholism är en sjukdom. Därtill har man på grund av smuggeltrycket insett att för höga skatter endast kommer gynna illegal import och försäljning där inga kontroller eller åldersgränser finns.
Vad gäller tobaken är det fortfarande helt stopp i tankevärlden. Genom att ständigt höja skatterna hoppas man få människor att välja bort tobaken. Framgången i det går att diskutera.
Hade man i stället diskuterat utifrån ett perspektiv om skademinimering är jag övertygad om att effekterna skulle bli större. Skademinimeringsperspektivet har dock ett element som är främmande i svensk debatt - nämligen insikten om att folk kommer göra saker som inte alltid är det bästa för hälsan. Med en sådan insikt kommer också en diskussionen om val och alternativ. Om en del människor dras till tobak och nikotin finns det då något man kan göra för att försöka styra folk till det minst skadliga?
Jag har efter 17 år slutat röka. Vid festliga tillfällen kommer jag med all sannolikhet att vilja ta en cigg. Men till vardags vill jag inte att min dotter ska se mig med en cigg i käften så fort vi är utomhus. Jag inser vilka signaler det sänder till henne och därför avstår jag. Jag inser riskerna med rökning. Med man, barn och hundar kan jag inte längre bara tänka på mig själv. Så länge det bara var jag kunde det ju få fortgå.
Däremot har jag tagit snuset till mitt hjärta. Jag är ingen storsnusare och hade inte tänkt bli det heller. Av snus blir man beroende av nikotin. Ymnigt snusande ger också grop i tandköttet. Därutöver finns det en rapport från folkhälsoinstitutet som visar på ökad risk för cancer. Berörd institution har dock vägrat lämna (i alla fall sist jag kollade) ut bakgrundsmaterialet. Därför har det inte kunna granskats och kritiseras.
Sverige har dock köpt konceptet att man får cancer av snus. Efter en lång debatt har man fått ändra varningstexten på snusdosan så att den numera lyder "Denna tobaksvara KAN skada din hälsa och är beroendeframkallande". Man slår alltså fast att man inte vet men att det skulle kunna vara så att snus skadar hälsan. Man slår också fast det vi vet -snus är beroendeframkallande.
Om det nu vore så att man hade ett skademinimeringsperspektiv i synnen på tobaken så vore det klokt att försöka ge incitament att gå från rökningens mycket väl dokumenterade skador till snusets beroende. Helst skulle många vilja se en värld där ingen fann njutning i vare sig socker, alkohol, kött, fett eller tobak. Men låt oss inse att dit lär vi aldrig nå och jag anser inte att det är önskvärt.
I USA minskar rökandet till förmån för snuset på många ställen. I flera delstater arbetar man uppmuntrande i den riktningen utifrån perspektivet om skademinimering. Att regeringen och jag själv varit med och ständigt höjt skatten på snus motverkar en övergång från rökning till snusning. Tanken har varit att alla kommer att gå från både cigaretter och snus. Så har det inte blivit. I stället röker många fortfarande och många snusar. Det kostar bara mer för varje budget som antas.
Hade en dosa snus kostat 40 kr i stället för 51 kr och hade ett paket cigg vad det nu kostar fått ytterligare 5 kronor i påslag är min ytterst amatörmässiga tro att hyfsta många skulle gå från cigg till snus. Det får så klart säkert intäktsföljder för statskassan. I förlängningen lär det dock ge enorma besparingar i form av människor som är friska och kan jobba, människor som inte dör i förtid pga rökningens skador, enorma besparingar i sjukvården för rökningsrelaterade skador som inte uppkommer mm mm.
Men för att man ska nå dit måste man tänka lite annorlunda. Jag är inte säker på att svensk politik är redo att tänka så konstruktiv. Under tiden fortsätter människor att röka, insjukna och dö samtidigt som politiken tycker man jobbar i rätt riktning. Jag ber att få tvivla över det.
Om den förda politiken har lett till så mkt lägre konsumtion av nämnda preparat vill man inte heller diskutera. Att så många röker osv som det är i dag tycker jag är en fingervisning om att rådande ordning inte lett till önskat resultat.
En tendens till förändring har kunnat skådats i alkoholpolitiken. Dels är det mer eller mindre allmänt accepterat i dag att alkoholism är en sjukdom. Därtill har man på grund av smuggeltrycket insett att för höga skatter endast kommer gynna illegal import och försäljning där inga kontroller eller åldersgränser finns.
Vad gäller tobaken är det fortfarande helt stopp i tankevärlden. Genom att ständigt höja skatterna hoppas man få människor att välja bort tobaken. Framgången i det går att diskutera.
Hade man i stället diskuterat utifrån ett perspektiv om skademinimering är jag övertygad om att effekterna skulle bli större. Skademinimeringsperspektivet har dock ett element som är främmande i svensk debatt - nämligen insikten om att folk kommer göra saker som inte alltid är det bästa för hälsan. Med en sådan insikt kommer också en diskussionen om val och alternativ. Om en del människor dras till tobak och nikotin finns det då något man kan göra för att försöka styra folk till det minst skadliga?
Jag har efter 17 år slutat röka. Vid festliga tillfällen kommer jag med all sannolikhet att vilja ta en cigg. Men till vardags vill jag inte att min dotter ska se mig med en cigg i käften så fort vi är utomhus. Jag inser vilka signaler det sänder till henne och därför avstår jag. Jag inser riskerna med rökning. Med man, barn och hundar kan jag inte längre bara tänka på mig själv. Så länge det bara var jag kunde det ju få fortgå.
Däremot har jag tagit snuset till mitt hjärta. Jag är ingen storsnusare och hade inte tänkt bli det heller. Av snus blir man beroende av nikotin. Ymnigt snusande ger också grop i tandköttet. Därutöver finns det en rapport från folkhälsoinstitutet som visar på ökad risk för cancer. Berörd institution har dock vägrat lämna (i alla fall sist jag kollade) ut bakgrundsmaterialet. Därför har det inte kunna granskats och kritiseras.
Sverige har dock köpt konceptet att man får cancer av snus. Efter en lång debatt har man fått ändra varningstexten på snusdosan så att den numera lyder "Denna tobaksvara KAN skada din hälsa och är beroendeframkallande". Man slår alltså fast att man inte vet men att det skulle kunna vara så att snus skadar hälsan. Man slår också fast det vi vet -snus är beroendeframkallande.
Om det nu vore så att man hade ett skademinimeringsperspektiv i synnen på tobaken så vore det klokt att försöka ge incitament att gå från rökningens mycket väl dokumenterade skador till snusets beroende. Helst skulle många vilja se en värld där ingen fann njutning i vare sig socker, alkohol, kött, fett eller tobak. Men låt oss inse att dit lär vi aldrig nå och jag anser inte att det är önskvärt.
I USA minskar rökandet till förmån för snuset på många ställen. I flera delstater arbetar man uppmuntrande i den riktningen utifrån perspektivet om skademinimering. Att regeringen och jag själv varit med och ständigt höjt skatten på snus motverkar en övergång från rökning till snusning. Tanken har varit att alla kommer att gå från både cigaretter och snus. Så har det inte blivit. I stället röker många fortfarande och många snusar. Det kostar bara mer för varje budget som antas.
Hade en dosa snus kostat 40 kr i stället för 51 kr och hade ett paket cigg vad det nu kostar fått ytterligare 5 kronor i påslag är min ytterst amatörmässiga tro att hyfsta många skulle gå från cigg till snus. Det får så klart säkert intäktsföljder för statskassan. I förlängningen lär det dock ge enorma besparingar i form av människor som är friska och kan jobba, människor som inte dör i förtid pga rökningens skador, enorma besparingar i sjukvården för rökningsrelaterade skador som inte uppkommer mm mm.
Men för att man ska nå dit måste man tänka lite annorlunda. Jag är inte säker på att svensk politik är redo att tänka så konstruktiv. Under tiden fortsätter människor att röka, insjukna och dö samtidigt som politiken tycker man jobbar i rätt riktning. Jag ber att få tvivla över det.
måndag, mars 18, 2013
Nystart i Botkyrka
Pressreferat från torsdagens kretsårsmöte i Botkyrkacententern
Pressreferat från kretsårsmöte för Botkyrkacentern
Federley
vald till ordförande för nytända Botkyrkacentern
Centerpartiet i Botkyrka har under en längre tid fört en
tynande tillvaro. Under verksamhetsåret 2012 genomfördes endast en aktivitet.
Flera av medlemmarna befarade att årsmötet som hölls 14 mars skulle bli den
formella nedläggningen av partikretsen.
Medlemmarna ville dock annat och det var fler närvarande på
årsmötet än det varit på flera år. Tre nya ansikten kunde också räknas in i
skaran.
Årsmötet beslutade att välja en styrelse enligt följande:
Kretsordförande Fredrick
Federley
Vice kretsordförande Benita
Hägg
Sekreterare Björn
Lundholm
Ledamot Annika
Öhrström
Ledamot Robert
Steffens
Göthe Johansson adjungerandes som kassör.
Till suppleanter i styrelsen valdes
Ingvar Westerberg,
Boris Granath och Anita Larsson.
Nyvalde kretsordförande Fredrick Federley säger i en
kommentar:
-
-Det har känts oerhört välkomnande att komma som
nyinflyttad till Tullinge och Borkyrka kommun. Både grannar och partiet i
Botkyrka har varit oerhört vänliga och snabbt fått vår familj att känna oss
hemma här.
- -
Det är ett hedersamt uppdrag att få blir vald
till ordförande för Botkyrkacentern. På få platser i landet har vi så oerhört
mycket att vinna. Vi har en styrelse med erfarenhet och ungdom som tillsammans
siktar på ett återtåg i Botkyrka kommunfullmäktige.
- -
Kvällen blev en riktig nytändning för partiet i
Botkyrka. Energi och vigör avgöras definitivt inte av ålder. Det visade inte
minst torsdagskvällens möte på.
-
-
På ett medlemsinitiativ beslutades att vår
första utåtriktade aktivitet blir en diskussionskväll som tar upp frågan om den
kommande folkomröstningen rörande Tullinge som egen kommun.
Flera lokala frågor diskuterades liksom centerpartiets
idéprogram. Styrelsens yngste medlem Robert Steffens fick förtroendet att
representera Botkyrkacentern vid partistämman i Upplands Väsby.
En motion författad av Björn Lundholm om syresättning av
Östersjöns bottnar antogs enhälligt och beslutades att sändas till partistämman
i Karlstad i september.
onsdag, mars 13, 2013
Påveval och begravningar
I går när lillan sov, hundarna varit ute sista gången, maten är undanröjd och det är ordning i hemmet så tog jag som oftast upp mobilen och kollar av twitter. Jag noterar att journalister Niklas Svensson på Expressen befinner sig i Rom och bevakar konklaven där ny påve ska utses.
Eftersom jag vet hur strängt hållna nyhetsredaktioner numera är blev jag förundrad och ställde frågan varför? Niklas Svenssons svar löd "Stort intresse för tv-sändningarna, spännande med rök och allt."
Lite senare skrev min partikamrat Anna-Karin Hatt följande på twitter och jag jag retweetade eftersom jag tyckte det var en relevant fråga bland annat med ur aspekten om nyhetsvärdering och magra resurser till nyhetsbevakning: "Undrar, apropå politiska journalisters bevakning av påvevalet, vad de vet om intresset för katolicismen i Sverige som andra inte vet?"
En hel delpersoner hörde av sig och gick i försvar för katolska kyrkan och den katolska gemenskapen i Sveriges intresse av påvevalet. I dag skriver Andreas Johansson Heinö en bloggpost på temat som friskt blandar ur fruktskålen.
Låt oss först ta bort några av frukterna med fadd smak
1. Med självklarhet innebär ett mångkulturellt land att vi också kommer att ha många religioner i vårt land och att vi redan har det. Att ens upplysa någon annan om det får den andre att framstå som att det inte skulle slagit den personen att det blir en självklar följd.
2. Expressen och alla andra medier bevakar så klart precis vad de vill. Men det är också rimligt att man ställer sig frågan kring hur de prioriterar och tänker. Ett påveval sker som bekant bakom stängda dörrar och det är knappast så att någon enskild katolik kan få ta del av de olika kandidaterna programförklaringar som kan jämföras och diskuteras i veckor.
Sedan till bloggposten i sin helhet. Det är klart att man gärna ser mer rapportering om allt. Allt påven är ledare för många katoliker vet vi. Men det finns (rätta mig om jag har fel) fler muslimer än katoliker i Sverige och inte bevakas de andliga ledarvalen i de olika muslimska riktningarna särskilt hårt. När ärkebiskopsval sker i Sverige rapporteras det men knappast med längre direktsändningar vare sig på tv-nätet eller webben.
Påven är spektakulär. Däri finns så klart ett intressen. Er uråldrig institution som på våra breddgrader mest gör sig känt för hur hårt motståndet mot kondomer är och vilken nivå av abortmotstånd som ska förespråkas. Därtill hattarna. Det är långt ifrån vad vi är vana med o därför så klart intressant. utöver att det finns många katoliker i Sverige.
Men för att få ihop sin bloggpost driver han tesen om att allt fler av oss är navelskådande och bara vill se inhemska nyheter. Det har ingen sagt. Men han tar kritiken mot att public service som har stöd av lagen att tvångsindriva avgifter för att sända relevant information fått kritik för att de sänt en begravning av hyllande karaktär till en mer eller mindre diktatorisk ledare.
Public Service kommer som underlydande politiken (ja genom regleringar och tvångsindrivning av pengarna verksamheten bedrivs på) alltid att få kritik när folk anser att deras pengar går till fel saker. Var det frivilliga donationer eller om de levde på egenskapade pengar skulle kritiken få stå åt sidan av den enkla anledningen att man inte är tvångsprenumerant.
Expressen är något helt annat och gör så klart vad de vill. Däremot är det fortfarande intressant att av alla andliga ledare som väljs i världen är just detta viktigt att prioritera. Att det på senare år varit många som konverterat till katolicismen vet jag. Kanske är det det som ligger till grund? Vad vet jag.
Jag vet att jag döptes in i den svenska kyrkan. Det är väl drygt 10 år sedan jag lämnade den. Jag har sedan dess haft Davidsstjärnan runt halsen men konverterar inte. Hade jag varit redaktionschef hade jag inte heller tyckt det varit den största prioriteten att bevaka val av judiska ledare om det inte vore så att det innebar ett trendbrott.
Kliver den nye påven ut och säger att han (eftersom det alltid är en han) och säger att kvinnor ska kunna bli påvar, kondomer ska förordas för att inte HIV ska spridas. att fikusar och flator får gifta sig mm så är det ju så klart en dundrande nyhet. Kommer ytterligare en gammal man ut som fortsatt skapar rubriker kring HIV, homosexuella och inte öppnar upp det andliga ledarskapet för kvinnor är det ju business as usual och inte särskilt nyhetsdrivande.
Bara för att reda ut lite i fruktskålen ska jag säga att man får så klart tro på vad eller vem man vill. Här hemma tror vi mest på Teletubbies och Bo on the go just nu. Framåt nästa vinter är det nog tomten som dominerar husets tro i en familj där vi är katoliker från min mans mor, protestanter från oss andra judewannabees av val i en härlig blandning.
Eftersom jag vet hur strängt hållna nyhetsredaktioner numera är blev jag förundrad och ställde frågan varför? Niklas Svenssons svar löd "Stort intresse för tv-sändningarna, spännande med rök och allt."
Lite senare skrev min partikamrat Anna-Karin Hatt följande på twitter och jag jag retweetade eftersom jag tyckte det var en relevant fråga bland annat med ur aspekten om nyhetsvärdering och magra resurser till nyhetsbevakning: "Undrar, apropå politiska journalisters bevakning av påvevalet, vad de vet om intresset för katolicismen i Sverige som andra inte vet?"
En hel delpersoner hörde av sig och gick i försvar för katolska kyrkan och den katolska gemenskapen i Sveriges intresse av påvevalet. I dag skriver Andreas Johansson Heinö en bloggpost på temat som friskt blandar ur fruktskålen.
Låt oss först ta bort några av frukterna med fadd smak
1. Med självklarhet innebär ett mångkulturellt land att vi också kommer att ha många religioner i vårt land och att vi redan har det. Att ens upplysa någon annan om det får den andre att framstå som att det inte skulle slagit den personen att det blir en självklar följd.
2. Expressen och alla andra medier bevakar så klart precis vad de vill. Men det är också rimligt att man ställer sig frågan kring hur de prioriterar och tänker. Ett påveval sker som bekant bakom stängda dörrar och det är knappast så att någon enskild katolik kan få ta del av de olika kandidaterna programförklaringar som kan jämföras och diskuteras i veckor.
Sedan till bloggposten i sin helhet. Det är klart att man gärna ser mer rapportering om allt. Allt påven är ledare för många katoliker vet vi. Men det finns (rätta mig om jag har fel) fler muslimer än katoliker i Sverige och inte bevakas de andliga ledarvalen i de olika muslimska riktningarna särskilt hårt. När ärkebiskopsval sker i Sverige rapporteras det men knappast med längre direktsändningar vare sig på tv-nätet eller webben.
Påven är spektakulär. Däri finns så klart ett intressen. Er uråldrig institution som på våra breddgrader mest gör sig känt för hur hårt motståndet mot kondomer är och vilken nivå av abortmotstånd som ska förespråkas. Därtill hattarna. Det är långt ifrån vad vi är vana med o därför så klart intressant. utöver att det finns många katoliker i Sverige.
Men för att få ihop sin bloggpost driver han tesen om att allt fler av oss är navelskådande och bara vill se inhemska nyheter. Det har ingen sagt. Men han tar kritiken mot att public service som har stöd av lagen att tvångsindriva avgifter för att sända relevant information fått kritik för att de sänt en begravning av hyllande karaktär till en mer eller mindre diktatorisk ledare.
Public Service kommer som underlydande politiken (ja genom regleringar och tvångsindrivning av pengarna verksamheten bedrivs på) alltid att få kritik när folk anser att deras pengar går till fel saker. Var det frivilliga donationer eller om de levde på egenskapade pengar skulle kritiken få stå åt sidan av den enkla anledningen att man inte är tvångsprenumerant.
Expressen är något helt annat och gör så klart vad de vill. Däremot är det fortfarande intressant att av alla andliga ledare som väljs i världen är just detta viktigt att prioritera. Att det på senare år varit många som konverterat till katolicismen vet jag. Kanske är det det som ligger till grund? Vad vet jag.
Jag vet att jag döptes in i den svenska kyrkan. Det är väl drygt 10 år sedan jag lämnade den. Jag har sedan dess haft Davidsstjärnan runt halsen men konverterar inte. Hade jag varit redaktionschef hade jag inte heller tyckt det varit den största prioriteten att bevaka val av judiska ledare om det inte vore så att det innebar ett trendbrott.
Kliver den nye påven ut och säger att han (eftersom det alltid är en han) och säger att kvinnor ska kunna bli påvar, kondomer ska förordas för att inte HIV ska spridas. att fikusar och flator får gifta sig mm så är det ju så klart en dundrande nyhet. Kommer ytterligare en gammal man ut som fortsatt skapar rubriker kring HIV, homosexuella och inte öppnar upp det andliga ledarskapet för kvinnor är det ju business as usual och inte särskilt nyhetsdrivande.
Bara för att reda ut lite i fruktskålen ska jag säga att man får så klart tro på vad eller vem man vill. Här hemma tror vi mest på Teletubbies och Bo on the go just nu. Framåt nästa vinter är det nog tomten som dominerar husets tro i en familj där vi är katoliker från min mans mor, protestanter från oss andra judewannabees av val i en härlig blandning.
måndag, mars 11, 2013
Ett långt avsked
Hade lite svårt att inse att det skulle väcka sådan uppmärksamhet att jaginte kandiderar i nästa val. Trots allt är det rätt många av 349 ledamöter som bestämmer sig för att inte ställa upp för omval. Antingen för att man är helt färdig med politiken eller för att man vill göra något annat ett tag. Som undertecknad.
Jag medverkar med anledning av detta i en längre intervju i Tv 4 i dag vid 11.14 hos Malou von Sivers. Jag medverkar 12 timmar senare kring kl 23 hos Jenny Strömstedt också det i Tv 4.
Det verkar blir ett extremt långt avsked med andra ord. Samtidigt försvinner jag inte efter det heller. Nåja. Nu tuffar vi på.
Jag medverkar med anledning av detta i en längre intervju i Tv 4 i dag vid 11.14 hos Malou von Sivers. Jag medverkar 12 timmar senare kring kl 23 hos Jenny Strömstedt också det i Tv 4.
Det verkar blir ett extremt långt avsked med andra ord. Samtidigt försvinner jag inte efter det heller. Nåja. Nu tuffar vi på.
torsdag, mars 07, 2013
Lördagens stämma
På lördag håller Centerpartiet i Stockholms stad sin distriktsstämma. Vi kommer att ha en heldagsövning på riksdagen och det är mycket bra med folk anmälda. Jag har fått frågan av valberedningen om att sitta ordförande för mötet och tackat ja. Sen får vi ju se vad stämman säger i sina val men roligt ska det bli.
Jag vet inte hur många distriktsstämmor jag varit på men många är det. Både som CUF-ordförande och som riksdagsledamot har jag talat på stämmor runtom i landet. De distrikt jag hunnit lära känna bättre är Västmanland som är mitt gamla hemlän där jag "toppade karriären" med att vara vice ordförande för partidistriktet för snart tio år sedan. Örebro län hann jag få hygglig inblick i de år jag pluggade på Örebro universitet.
Alla stämmor har en grundformalia som är lika. Men det som gör Stockholms stämmor unika är kraften och debattlustan som finns i dem. Medelåderna är också en helt annan. I mångt och mycket är Stockholm en modern folkrörelse. Det är alltid hyggligt med nya medlemmar på stämmorna. De är debattglada och tar med självklarhet samma plats och ytrymme som mer ärrade partiveteraner.
Debatterna går emellanåt heta men folk blir inte osams. Man har många idéer och förslag vilket inte minst syns i floran av motioner som kommer in. Ett 40-tal i år som ni ser i handlingarna.
Stockholms partidistrikt var för drygt 10 år sedan nära på dött. Sedan dess har nya medlemmar kommit till, partiavdelningar bildats och det är i dag en febril aktivitet. Jag kan faktiskt inte minnas att man nybildat partiavdelningar någonstans i landet utom på ett par ställen. I Stockholm finns flera nyabldade och mycket livaktiga avdelningar i dag. Det är oerhört glädjande.
På många ställen runtom i landet har avdelningar lagts ned men i Stockholm fyller de en central roll i verksamheten. Friska gröna skott är de som med tiden ska göra en stark klöver.
Stureplanscenterns möten har flera gånger fått byta lokal för att det varit över 100 deltagare. Centerkvinnorna i Stockholm drar numera fulla hus och har föreläsare som gör att långt många fler än de närmast sörjande närmar sig centerkvinnorna. Ungdoms- och högskoleförbundet har en oerhört bra nivå på sina sammankomster och jag är ofta glad att jag inte behöver debattera emot dem utan har förmånen att tillhöra samma lag. På ren svenska så är det mycket och starkt liv i stockholmscentern.
Det är oerhört många som har bidragit och slitit på resan så här långt. Ett nav har dock Per Ankesjö varit som var med redan när det var som värst och som fortfarande har många år med vigör framför sig. Två valsframgångar har han och centermedlemmarna i Stockholm bakom sig och de laddar för en tredje.
Vad vill jag då med allt detta? Den noggranne kommer i handlingarna till stämman på lördag se att vi ska välja en nomineringskommitté. Jag har till valberedningen sagt att det vore en fantastiskt rolig uppgift att ingå i nämnda kommitté. Det innebär också att jag inte kommer att kandidera till riksdagen för Stockholms stad i valet 2014.
Min man Johnny, dottern, hundarna och jag bor sedan slutet på 2012 i Tullinge i Botkyrka kommun och därmed Stockholms län. Jag har varit heltidspolitiker sedan hösten 2012 vilket är 12.5 år nu. För mig som är 35 får det anses vara en hygglig del av livet. I Stockholm finns oerhört bra personer i dag som skulle sköta ett riksdagsuppdrag med den äran. Abir al Sahlani som är en ideologiskt stark person och en personlig förebild för mig är en av dem. Johan Hedin som nu ersätter mig under min tjänstledighet gör ett fantastikt jobb och jag trycker "like" varje gång jag ser hans status på facebook för allt klokt han säger och gör. Vi ska heller inte glömma att det utöver dem som redan har positioner i dag finns många fler som kommer slita hårt i valet och siktar på riksdagen. Simon Palme som nyss slutat som ordförande för CUF i Stockholm och många, många fler.
Jag tycker det är dags för rotation på bänken i Stockholms stad helt enkelt och jag vet att det finns bra folk som tar över. Vi kan inte häcka i evigheter på politiska poster utan måste kunna gå in i och ur politiken - varje gång med fler erfarenheter som kan bidra till att arbeta för väljarna och partiet. Både partiet och vi själva skulle nog må bra att efter ett par perioder göra något annat.
Den dagen partiets centrala valberedning inför höstens stämma frågar om jag ställer upp för omval till partistyrelsen kommer jag med glädje att säga ja. När dagen är inne för att lämna in nycklarna till kontoret i ledamotshuset kommer jag nog inte att tystna. Det finns mycket debatt kvar att föra och partistyrelsen är en alldeles utmärkt plattform för det. Som krona på verket sitter jag inte heller på två tunga platser i partiet utan vi blir fler som får en bra plattform att stå på.
Jag ser några uppdrag jag har i dag som jag gärna fortsätter med om partiet på olika nivåer tycker det är bra men såna saker är det inte aktuellt att diskutera förrän efter valet.
Vad som vore roligt vore att kandidera till kommunfullmäktige i Botkyrka. Det är enda kommunen i Stockholms län vi inte har mandat i och den typen av utmaningar är något jag älskar. Precis som när jag bestämde mig för att kandidera i Stockholm som inte hade några mandat 2006 i stället för i Västmanland där jag hade mer än goda chanser att kryssa mig in i riksdagen. Ska fundera lite till på den innan jag bestämmer mig.
Detta är inget bokslut utan bara en hint om att jag inte kandiderar 2014 för Centerpartiet i Stockholms stad. Det är också bra att i tid meddela sådant så att hugade kan förbereda sig och fundera på om de vill sikta mot riksdagen utan att jag är i vägen ;)
Jag vet inte hur många distriktsstämmor jag varit på men många är det. Både som CUF-ordförande och som riksdagsledamot har jag talat på stämmor runtom i landet. De distrikt jag hunnit lära känna bättre är Västmanland som är mitt gamla hemlän där jag "toppade karriären" med att vara vice ordförande för partidistriktet för snart tio år sedan. Örebro län hann jag få hygglig inblick i de år jag pluggade på Örebro universitet.
Alla stämmor har en grundformalia som är lika. Men det som gör Stockholms stämmor unika är kraften och debattlustan som finns i dem. Medelåderna är också en helt annan. I mångt och mycket är Stockholm en modern folkrörelse. Det är alltid hyggligt med nya medlemmar på stämmorna. De är debattglada och tar med självklarhet samma plats och ytrymme som mer ärrade partiveteraner.
Debatterna går emellanåt heta men folk blir inte osams. Man har många idéer och förslag vilket inte minst syns i floran av motioner som kommer in. Ett 40-tal i år som ni ser i handlingarna.
Stockholms partidistrikt var för drygt 10 år sedan nära på dött. Sedan dess har nya medlemmar kommit till, partiavdelningar bildats och det är i dag en febril aktivitet. Jag kan faktiskt inte minnas att man nybildat partiavdelningar någonstans i landet utom på ett par ställen. I Stockholm finns flera nyabldade och mycket livaktiga avdelningar i dag. Det är oerhört glädjande.
På många ställen runtom i landet har avdelningar lagts ned men i Stockholm fyller de en central roll i verksamheten. Friska gröna skott är de som med tiden ska göra en stark klöver.
Stureplanscenterns möten har flera gånger fått byta lokal för att det varit över 100 deltagare. Centerkvinnorna i Stockholm drar numera fulla hus och har föreläsare som gör att långt många fler än de närmast sörjande närmar sig centerkvinnorna. Ungdoms- och högskoleförbundet har en oerhört bra nivå på sina sammankomster och jag är ofta glad att jag inte behöver debattera emot dem utan har förmånen att tillhöra samma lag. På ren svenska så är det mycket och starkt liv i stockholmscentern.
Det är oerhört många som har bidragit och slitit på resan så här långt. Ett nav har dock Per Ankesjö varit som var med redan när det var som värst och som fortfarande har många år med vigör framför sig. Två valsframgångar har han och centermedlemmarna i Stockholm bakom sig och de laddar för en tredje.
Vad vill jag då med allt detta? Den noggranne kommer i handlingarna till stämman på lördag se att vi ska välja en nomineringskommitté. Jag har till valberedningen sagt att det vore en fantastiskt rolig uppgift att ingå i nämnda kommitté. Det innebär också att jag inte kommer att kandidera till riksdagen för Stockholms stad i valet 2014.
Min man Johnny, dottern, hundarna och jag bor sedan slutet på 2012 i Tullinge i Botkyrka kommun och därmed Stockholms län. Jag har varit heltidspolitiker sedan hösten 2012 vilket är 12.5 år nu. För mig som är 35 får det anses vara en hygglig del av livet. I Stockholm finns oerhört bra personer i dag som skulle sköta ett riksdagsuppdrag med den äran. Abir al Sahlani som är en ideologiskt stark person och en personlig förebild för mig är en av dem. Johan Hedin som nu ersätter mig under min tjänstledighet gör ett fantastikt jobb och jag trycker "like" varje gång jag ser hans status på facebook för allt klokt han säger och gör. Vi ska heller inte glömma att det utöver dem som redan har positioner i dag finns många fler som kommer slita hårt i valet och siktar på riksdagen. Simon Palme som nyss slutat som ordförande för CUF i Stockholm och många, många fler.
Jag tycker det är dags för rotation på bänken i Stockholms stad helt enkelt och jag vet att det finns bra folk som tar över. Vi kan inte häcka i evigheter på politiska poster utan måste kunna gå in i och ur politiken - varje gång med fler erfarenheter som kan bidra till att arbeta för väljarna och partiet. Både partiet och vi själva skulle nog må bra att efter ett par perioder göra något annat.
Den dagen partiets centrala valberedning inför höstens stämma frågar om jag ställer upp för omval till partistyrelsen kommer jag med glädje att säga ja. När dagen är inne för att lämna in nycklarna till kontoret i ledamotshuset kommer jag nog inte att tystna. Det finns mycket debatt kvar att föra och partistyrelsen är en alldeles utmärkt plattform för det. Som krona på verket sitter jag inte heller på två tunga platser i partiet utan vi blir fler som får en bra plattform att stå på.
Jag ser några uppdrag jag har i dag som jag gärna fortsätter med om partiet på olika nivåer tycker det är bra men såna saker är det inte aktuellt att diskutera förrän efter valet.
Vad som vore roligt vore att kandidera till kommunfullmäktige i Botkyrka. Det är enda kommunen i Stockholms län vi inte har mandat i och den typen av utmaningar är något jag älskar. Precis som när jag bestämde mig för att kandidera i Stockholm som inte hade några mandat 2006 i stället för i Västmanland där jag hade mer än goda chanser att kryssa mig in i riksdagen. Ska fundera lite till på den innan jag bestämmer mig.
Detta är inget bokslut utan bara en hint om att jag inte kandiderar 2014 för Centerpartiet i Stockholms stad. Det är också bra att i tid meddela sådant så att hugade kan förbereda sig och fundera på om de vill sikta mot riksdagen utan att jag är i vägen ;)
måndag, februari 25, 2013
Ang decentralisering
Jag gick med i Centerpartiet 1994 med 3 huvudsakliga skäl. De var miljöpolitiken, decentraliseringspolitiken och att man var ett borgerligt/liberalt parti. Jag har alltid haft svårt för kollektivistiska tankegångar och beslutsmodeller.
I detta inlägg tänkte jag titta närmare på frågan om decentralisering. Jag tycker att det är det värde som gör centerpartiet unikt. Jag skulle drista mig till att säga att det är poängen med föreningen eller hela kärnan av centerpartiet.
Decentralisering som begrepp utgår från att makt centraliserats. Utan den kraft som 1900-talet utgjort av centralisering så hade idé om decentralisering inte behövts. Tyvärr visar dagens samhälle på raka motsatsen. Vi borde tala än mer om decentralisering.
Verktyget för att uppnå en stituation där lokal makt respekteras och har möjlighet att agera kräver att beslut flyttas från centralmakt till regioner och eller kommuner. I många fall kan man säkerligen flytta inflytande direkt till individen. Den kanske största decentraliseirngsreformer har varit valfalfrihetsreformerna i skola och vård där den enskilde inte längre blir tilldelad en skola eller en vårdcentral utan kan göra ett eget aktivt val efter egna premisser.
När decentralisering diskuteras i Centerpartiet samlas vi alla och känner en samhörighet. Vi tycker det är viktigt och här vill vi se förändringar. Så länge vi talar om decentralisering i en övergripande språkdräkt är vi samlade och enade. Den senaste tidens debatt kring idéprogrammet visar dock på att när vi börjar diskutera decentraliseringsreformer råder större oenighet. Det visar sig att det är lätt att säga och att andemeningen stöds av de hart när alla.
Idéprogramsgruppen lade fram långtgående idéer som byggde vidare på de sista tio årens arbete med federalismens principer. Poängen är att få en balans mellan beslutsinstanser, att ha en demokratisk kontroll över beslut som fattas och att flytta makt - ordentligt med makt - nedåt i samhällsorganisationen. Gruppen skulle inte jobba med de mer konkreta delarna men anlade en inriktning om federalism och lag/regleringsmöjligheter samt att flytta fler skatteuppbördsmöjligheter till lokala eller regionala organ.
Den som på allvar vill decentralisera kan man tyckas borde anamma detta men riktigt så mottogs det inte av alla. Många slog fast att vi bör fortsatt ha det kommunala skatteutjämningssystemet och kanske förstärka det. Att det ska bestå har ingen motsatt sig. Men det verkar som att det för de flesta är viktigare än att ha egna skattebaser att förlita sig på. Med andra ord litar man hellre till statens välvilja med det kommunala skatteutjämningssystemet än att man får egen kompetens på området. I norr finns en större vilja på exempelvis skatter på naturresurser. Det sköts dock genast åt sidan i ett TT-meddelande av mina riksdagskollega Per-Ingvar Johnson från Skåne. Han menade på att det var ett "stockholmspåfund" eller något sådant. Han fick dock snabbt svar på tal av Norrbottens starke man Sven Tornberg som menade att det vore välgörande för Norrland som landsdel. Sanningen kanske är den att Skåne är rädda att inte få en extra slant till del varför man hellre avfärdar än att låta Norrland få en ökad egen kapacitet.
Det är för övrigt ett klassiskt knep i Centerpartiet att bli av med en fråga att kalla det någonting med "Stockholm". Underförstått vet man då att det är om inte galet så i alla fall dåligt.
Möjligheter att ta över lagstiftningsbefogenheter och utökade möjligheter till egna regleringar var inget som fick nämnvärt stöd. En del ska sägas att det fanns men min bedömning är att det var max 30% som förordade det i det massiva remissberget.
Med andra ord är det som är reell decentralisering lagd åt sidan. Det är också den linje som majoriteten i partistyrelsen gått på. Vi är dock ett antal reservanter som ser fram emot en debatt om decentralisering på centerstämman i Upplands Väsby.
Kvar blir egentligen att regionalpolitiken ska förstärkas. Regionalpolitiken bygger på att staten samlar in och sedan fördelar medel till sådant som staten tycker är bra. Sen om man har olika behov i Norrbotten och Skåne är det inte alltid det behöver tas hänsyn till. Framförallt lever den som sätter all sin tro på regionalpolitik från ovan lite farligt. Den dagen de styrande vill avskaffa regionalpolitiken har man inget att vänta sig alls. Bättre hade varit att ha egen kraft. Det har man dock motsatt sig. Kvar blir det kommunala skatteutjämningssystemet och kvar blir eventuellt att flytta någon myndighet ut i landet.
Kommunala skatteutjämningssystemet behövs. Regionalpolitik behövs. Men inget av dem ger en kraft att skapa själv och muskler att själv agera. Stämman i Upplands Väsby har ett stort avgörande att göra och jag hoppas att decentraliseringsdebatten är livlig runtom i partiet. Reduceras decentraliseringspolitiken till sådant vi redan har är det inte mycket bevänt med det hela. Det finns dock ett förstärkt förslag där vi reservanter är beredd att låta kraften komma underifrån genom att decentralisera både ekonomi och regleringar. Jag hoppas centerstämman är redo att ta flera kliv framåt i den fråga som är centerpartiets unika fråga och själva hjärta.
I detta inlägg tänkte jag titta närmare på frågan om decentralisering. Jag tycker att det är det värde som gör centerpartiet unikt. Jag skulle drista mig till att säga att det är poängen med föreningen eller hela kärnan av centerpartiet.
Decentralisering som begrepp utgår från att makt centraliserats. Utan den kraft som 1900-talet utgjort av centralisering så hade idé om decentralisering inte behövts. Tyvärr visar dagens samhälle på raka motsatsen. Vi borde tala än mer om decentralisering.
Verktyget för att uppnå en stituation där lokal makt respekteras och har möjlighet att agera kräver att beslut flyttas från centralmakt till regioner och eller kommuner. I många fall kan man säkerligen flytta inflytande direkt till individen. Den kanske största decentraliseirngsreformer har varit valfalfrihetsreformerna i skola och vård där den enskilde inte längre blir tilldelad en skola eller en vårdcentral utan kan göra ett eget aktivt val efter egna premisser.
När decentralisering diskuteras i Centerpartiet samlas vi alla och känner en samhörighet. Vi tycker det är viktigt och här vill vi se förändringar. Så länge vi talar om decentralisering i en övergripande språkdräkt är vi samlade och enade. Den senaste tidens debatt kring idéprogrammet visar dock på att när vi börjar diskutera decentraliseringsreformer råder större oenighet. Det visar sig att det är lätt att säga och att andemeningen stöds av de hart när alla.
Idéprogramsgruppen lade fram långtgående idéer som byggde vidare på de sista tio årens arbete med federalismens principer. Poängen är att få en balans mellan beslutsinstanser, att ha en demokratisk kontroll över beslut som fattas och att flytta makt - ordentligt med makt - nedåt i samhällsorganisationen. Gruppen skulle inte jobba med de mer konkreta delarna men anlade en inriktning om federalism och lag/regleringsmöjligheter samt att flytta fler skatteuppbördsmöjligheter till lokala eller regionala organ.
Den som på allvar vill decentralisera kan man tyckas borde anamma detta men riktigt så mottogs det inte av alla. Många slog fast att vi bör fortsatt ha det kommunala skatteutjämningssystemet och kanske förstärka det. Att det ska bestå har ingen motsatt sig. Men det verkar som att det för de flesta är viktigare än att ha egna skattebaser att förlita sig på. Med andra ord litar man hellre till statens välvilja med det kommunala skatteutjämningssystemet än att man får egen kompetens på området. I norr finns en större vilja på exempelvis skatter på naturresurser. Det sköts dock genast åt sidan i ett TT-meddelande av mina riksdagskollega Per-Ingvar Johnson från Skåne. Han menade på att det var ett "stockholmspåfund" eller något sådant. Han fick dock snabbt svar på tal av Norrbottens starke man Sven Tornberg som menade att det vore välgörande för Norrland som landsdel. Sanningen kanske är den att Skåne är rädda att inte få en extra slant till del varför man hellre avfärdar än att låta Norrland få en ökad egen kapacitet.
Det är för övrigt ett klassiskt knep i Centerpartiet att bli av med en fråga att kalla det någonting med "Stockholm". Underförstått vet man då att det är om inte galet så i alla fall dåligt.
Möjligheter att ta över lagstiftningsbefogenheter och utökade möjligheter till egna regleringar var inget som fick nämnvärt stöd. En del ska sägas att det fanns men min bedömning är att det var max 30% som förordade det i det massiva remissberget.
Med andra ord är det som är reell decentralisering lagd åt sidan. Det är också den linje som majoriteten i partistyrelsen gått på. Vi är dock ett antal reservanter som ser fram emot en debatt om decentralisering på centerstämman i Upplands Väsby.
Kvar blir egentligen att regionalpolitiken ska förstärkas. Regionalpolitiken bygger på att staten samlar in och sedan fördelar medel till sådant som staten tycker är bra. Sen om man har olika behov i Norrbotten och Skåne är det inte alltid det behöver tas hänsyn till. Framförallt lever den som sätter all sin tro på regionalpolitik från ovan lite farligt. Den dagen de styrande vill avskaffa regionalpolitiken har man inget att vänta sig alls. Bättre hade varit att ha egen kraft. Det har man dock motsatt sig. Kvar blir det kommunala skatteutjämningssystemet och kvar blir eventuellt att flytta någon myndighet ut i landet.
Kommunala skatteutjämningssystemet behövs. Regionalpolitik behövs. Men inget av dem ger en kraft att skapa själv och muskler att själv agera. Stämman i Upplands Väsby har ett stort avgörande att göra och jag hoppas att decentraliseringsdebatten är livlig runtom i partiet. Reduceras decentraliseringspolitiken till sådant vi redan har är det inte mycket bevänt med det hela. Det finns dock ett förstärkt förslag där vi reservanter är beredd att låta kraften komma underifrån genom att decentralisera både ekonomi och regleringar. Jag hoppas centerstämman är redo att ta flera kliv framåt i den fråga som är centerpartiets unika fråga och själva hjärta.
Centerpartiets huvudvärk
Det är ingen hemlighet att centerpartiet har ung 40 år av nedåtgång bakom sig. Det är heller ingen hemlighet att vi har en sjuhelsikes uppförsbacke och en rad akuta problem att ta tag i så som väljaropinionen. Det hela ligger i en hyggligt logisk process från eftervalsanalys, via idéprogram till konkretiserad sakpolitik. Det är så det måste göras.
Media kräver allt som oftast att 40 års utförsglid ska ändras till framgångssaga i ett trollslag. Så fungerar det inte. Det kommer ta flera år att lägga om det hela. Men vi gör det i hygglig ordning för en gångs skull. Och jag kan reda nu säga att det kommer ta flera år framöver innan vi riktigt kan se effekterna av det vi gör nu. En liten uppgång spår jag i valet 2014 och en större i valet 2018. Det perspektivet har vi att arbeta med. Klarar vi det så kan centerpartiet mycket väl etablera sig som ett av de stora partierna i svensk politik.
Så här i samband med Maramömötet är det så klart Annie Lööf som initiativtagare som står i fokus för media bevakning. Det är bra. Den publicitet centerpartiet haft de sista månaderna har nog i grunden skakat om en del väljare. Man har nämligen blivit påmind av att partiet finns. Det är steg ett för att någon alls ska kunna rösta på oss.
Journalister ringer dock efter varje opinionsmätning och frågar ungefär samma saker som jag fått frågor om sedan mitten av 90-talet. Vad ska ni NU göra? När man har svarat på det riktigt många gånger och upprepat processen ovan tillräckligt många gånger skulle man kunna tro att det hela börjar sjunka in. Men nej.
I dagens DN finns en artikel om stöder för partiledare Annie Lööf. I stora delar inga stora förändringar mot hur det var i oktober. Man skulle kunna säga att den sista tidens turbulens inte nämnvärt påverkat partiledarens ställning. Vi kan också konstatera att siffrorna behöver bli bättre. Det duger inte att det bara är Jimmie Åkesson, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt hon har bättre siffror än. Det kan också konstateras att trots att många, också internt, försökt utmåla Annie Lööf som nyliberal så har hennes siffror stärkts i de rödgröna väljargrupperna. Det hon tappat i borgerligheten har hon vunnit i motståndarlägret. DN glömmer lägligt att påpeka det.
Till syvende och sist är det ändå så att det är där väljarna måste plockas för att stärka Alliansen och säkra valsegern.
Media kräver allt som oftast att 40 års utförsglid ska ändras till framgångssaga i ett trollslag. Så fungerar det inte. Det kommer ta flera år att lägga om det hela. Men vi gör det i hygglig ordning för en gångs skull. Och jag kan reda nu säga att det kommer ta flera år framöver innan vi riktigt kan se effekterna av det vi gör nu. En liten uppgång spår jag i valet 2014 och en större i valet 2018. Det perspektivet har vi att arbeta med. Klarar vi det så kan centerpartiet mycket väl etablera sig som ett av de stora partierna i svensk politik.
Så här i samband med Maramömötet är det så klart Annie Lööf som initiativtagare som står i fokus för media bevakning. Det är bra. Den publicitet centerpartiet haft de sista månaderna har nog i grunden skakat om en del väljare. Man har nämligen blivit påmind av att partiet finns. Det är steg ett för att någon alls ska kunna rösta på oss.
Journalister ringer dock efter varje opinionsmätning och frågar ungefär samma saker som jag fått frågor om sedan mitten av 90-talet. Vad ska ni NU göra? När man har svarat på det riktigt många gånger och upprepat processen ovan tillräckligt många gånger skulle man kunna tro att det hela börjar sjunka in. Men nej.
I dagens DN finns en artikel om stöder för partiledare Annie Lööf. I stora delar inga stora förändringar mot hur det var i oktober. Man skulle kunna säga att den sista tidens turbulens inte nämnvärt påverkat partiledarens ställning. Vi kan också konstatera att siffrorna behöver bli bättre. Det duger inte att det bara är Jimmie Åkesson, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt hon har bättre siffror än. Det kan också konstateras att trots att många, också internt, försökt utmåla Annie Lööf som nyliberal så har hennes siffror stärkts i de rödgröna väljargrupperna. Det hon tappat i borgerligheten har hon vunnit i motståndarlägret. DN glömmer lägligt att påpeka det.
Till syvende och sist är det ändå så att det är där väljarna måste plockas för att stärka Alliansen och säkra valsegern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
