Jag älskar Timbro del 2

När jag gick med i CUF fanns samma retorik i Ungdomsförbundet som det finns inom dagens vänster. Timbro var en hemsk högerkälla varifrån det mesta onda på denna planet strömmade. Bara att säga att någon var ”Timbroanknuten” kunde sänka honom eller henne i debatten. Självklart kom också jag att dela den rådande uppfattningen.

Efter något år i ungdomsförbundet kom jag över en bok av Frédéric Bastiat; Det man ser och det man inte ser som innehåller en rad texter av den franske 1800-talsekonomiska tänkaren. (Boken finns att beställa här.)När jag läst den kände jag mig hemma. Jag hittade många resonemang som direkt överensstämde med min och ungdomsförbundets världssyn. Jag hittade genomkloka argument för förnuftig ekonomisk politik och också för hur vi ska hantera miljöpolitiken på ett marknadsekonomiskt sätt utanför straff och förbud.

Efter att ha deltagit på något seminarium så kände jag nästan en tomhet. Allt det onda som jag fått lära mig att Timbro stod för fanns inte där. Ingen tvingade mig att tycka något, ingen tryckte på mig läsning och till råga på allt var det trevligt och hyggligt folk. Jag hade haft fel bild.
Något jag direkt reflekterade över var att man ofta ställde frågor snarare än att bara ägna sig åt testuggande så som jag varit med om i andra sammanhang. Inte heller gjorde man likt katten som rapar uppe en hårboll: återvann gamla meningar som ingen längre vet vad de grundar sig i. Man erbjöd helt enkelt en plattform för eget tänkande, en grund för att själv bilda sig uppfattning snarare än att servera färdiga världsbilder.

Klart att man känner sig tom när sanningar man själv också levt på smulas sönder. Men i stället för en fiende hittade jag en vän utan tvång och krav.