Idag blev jag riktigt arg

Det är sällan jag blir riktigt arg inifrån hjärtat. Visst kan jag egga mig själv men det är så oerhört sällan jag blir så där arg så att jag blir tyst. När pulsen rusar och man börjar svettas. Men det hände idag och mitt under sista delen av två debatter på Karolinska gymnasiet i Örebro. Jag var tyst den sista kvarten och begärde inte ens ordet fast det var in tur i ordningen. Oproffsigt kanske men man kan inte stå ut med vilket skit som helst.

Ida Gabrielsson som är ny ordförande i Ung Vänster har samma manér som sin företrädare. Man hälsar inte. Kan inte vara trevlig. Håller sig på avstånd. Ja den typen av elitism är vi vana med. Av de tre sista förbundsordförandena i Ung Vänster är det bara Ali Esbati jag gillar.

Han är kanske galen politiskt men en hygglig prick. Han kan bland annat spela gitarr och sjunga kommunistiska slagdängor och det är en god egenskap. Vi har till och med delat rum och våningssäng.

Idag slänger Ida Gabrielsson ur sig det vanliga tugget om slavlöner och världens förfall som vi borgerliga är orsaken till trots att vi har aldrig har makten. Det är helt ok. Det är en del av spelet. Men i den sista av två debatter så gick hon över gränsen. Hon kastade ur sig saker som att borgarna här som aldrig ens behövt tänka på arbetsförmedlingen ska inte komma här och snacka, som växt upp med guldsked i mun, som inte sett vad det innebär att inte ha pengar och så vidare fick mig att tappa konceptet.

Efteråt gick jag fram till henne och gjorde klart och tydligt för henne att hon ska hålla sig jävligt långt borta från att försöka beskriva min uppväxt när hon inte har ett skit aning om vad hon snackar om.

Jag kände att hon kränkte allt det som är min uppväxt. Den daglig strid det har varit för mina föräldrar att få allt att gå ihop. De som kämpat och som verkligen inte gett sig och nu med hårt slit och mycket bittra tårar fått rätsida på allt, till och med oss ungar. Mina fostersystrar som växt upp i droghem. Väntan på barnbidragen så att man ska klara sig till lönen. Att inte kunna åka på semester i år heller. Att behöva låna pengar av mormor som har en mycket låg pension. Allt bara slopade hon bort och kastade i ansiktet på mig som om jag fötts med blått blod och aldrig ens varit i närheten av att behöva ta i.

Jag kanske blir för privat här och jag ska bespara er mer detaljer. Men detta är delar av min uppväxt. Ingen elitistisk vänsterbrat ska komma och förklara för mig eller min familj att vi inte vet hur det kan vara när det är tufft.

Jag hade svårt för Ida Gabrielsson innan. Idag har jag ingen respekt kvar för henne.