Grattis Ardalan!

Grattis Ardalan! Du är numera döpt som en äkta arbetarhjälte. Du har nu gått igenom elddopet och nu kommer inget att kunna stoppa dig. Du kommer fortfarande att få jobba hårt i några år men sedan ligger vägen till makten fri och öppen.

Som prov för att testa din värdighet har du fått ett särskilt kampanjkonto om ca 75 000 med tillhörande kontokort för att användas i eget syfte. Bland annat systembolagskostnader. Du har klarat dig undan kritik från revisorerna och riksmedia har varit svagt intresserad. Här om sistens visade din styrelse dig förtroende och du kan fortsätta ditt värv i arbetarrörelsen.

Du platsar nu bland så många andra och gör ett trevig tillskott i mängden bland mästerfifflare. Behöver du en lägenhet så fixar dem det – de är dina riktiga vänner nu för du är en av dem. I LO:s, SAP:s och fifflets namn hälsas du välkommen in i arbetarrörelsens finrum.

Hal och platt kommunminister

I kväll var jag inbjuden att som en av två personer sätta kommunministera Sven-Erik Österberg mitt i korselden. Platsen var Svt 24: s studio 24.

Österberg lyckades inte prestera mycket som gjorde mig klok. Jag frågade var han vill att ansvarsutredningen ska landa, mer eller mindre kommunalt självstyre? Inget svar.

Jag frågade om han tycker att det finns ett kommunal självstyre när staten efter eget behag kan blanda sig i den kommunala kompetensen?

Jag frågade vidare om det inte vore rimligt att om man nu betalar det mesta av sin skatt till kommunen att kommunerna har makt att bestämma över de skattepengarna så att i förlängningen medborgarna kan påverka vad de används till? Inget svar.

Jag frågade om han tycker att det är rimligt att staten har det stora maktövertaget gentemot kommunerna? Inget svar. Och så vidare och så vidare…..

Det enda jag lyckades få ut honom är att det behövs en balans. Han pratade om att väga centralt mot lokalt och att man måste tänka på att man får väga lika i landet mot olika i landet. Jaha, det begriper väl vem som helst! Frågan är vad han vill och tycker men det kom han inte fram till.

Det mest lysande var egentligen när programledaren Marie-Caroline Biver läste upp hela hans ansvarsområde och frågade om man kunde korta ner. Nej svarade han och hon frågade hur hinner man?
- Man tar den fråga som dyker upp.

Ja. Precis det är nog problemet. Kommunminister Sven-Erik Österberg har ingen egen agenda eller drivkraft utan tar den fråga som är aktuell för dagen. Det var därför man inte kunde få ut honom några svar. Lite som med hela socialdemokratin. Utan ambitioner.

Ursäkta Johan Pehrson!

Folkpartiets Johan Pehrson är en produktiv och duktig riksdagsledamot. Ofta är jag överens med honom och när han framträder i media är det sällan jag inte håller med. När han dock presenterade en ny LIBERAL rättspolitik. Många saker kan jag dela också i rapporten men det är inte utan att man sätter i halsen när en liberal rättspolitik skulle bygga på att man sänker straffrättsåldern till 14 år.

Vad är det för människosyn som gör att man snabbare vill tilldöma unga människor straff och därmed låta dem få anmärkningar som stannar ett bra tag. Johan Pehrson menar att det handlar om att stoppa nyrekryteringen av unga till kriminaliteten.

Det låter väl som en rimlig och lovvärd ambitioner men vilka tomtar har spökat när man kommit fram till att straff i yngre ålder är rätt lösning? Det låter som en hårdför linje de gamla moderaterna kunde ha förordat. Jag, som liberal, ser inte mycket av liberal människosyn i att än tidigare döma in unga i samhällets utanförskap och märka dem med epitetet brottsling.

Här har nog Johan Pehrsson en hel del att fundera över. Min förhoppning är att goda krafter som Birgitta Ohlsson kan sätta stop för detta på folkpartiets landsmöte.

Verhaugen missar målet

EU: s kommissionär för industripolitik och ekonomiska reformer låter Svd: s Rolf Gustavsson föra en intervju som publicerades i Svd 05021. Det som får mig att sätta i halsen är att Gunter Verhaugen totalt accepterat globaliseringsmotståndarnas och protektionisternas kritik gentemot övergångsreglerna.

Frågan lyder: ”Kan man verkligen tala om social dumpning på den gemensamma marknaden?”

Svaret kommer som ett brev på posten från den nyfrälste socialisten (jaja, det var några år sedan men ändå) Ja det kan inte uteslutas och det finns arbetsgivare som suger ut sin arbetskraft. (sammandraget)

Hoppla. När den tyngste kommissionären utöver själve ordföranden själv inte tror på marknadens integrering och drivkraft för utvecklig då sitter vi i en svajig båt.

Min övertygelse är att det finns en hel del skillnader länderna emellan som är en stark drivkraft för utveckling. Den leder till bättre ekonomi i de länder som har en svagare ekonomi och de driver de rikare länderna framför sig att utvecklas och driva på för att behålla sin standar. Det som händer är att vi får vinnare på båda sidor.

Om kommissionen med Verhaugen i spetsen nu börjar fundera i protektionistiska banor riskerar vi att hindra den processens utveckling. Det kommer leda till att löneläget i de nya medlemsländerna kommer utvecklas saktare än det skulle kunna göra och vi i de gamla medlemsländerna har inte samma press på oss att förbättras.

Jag får hoppas att Verhaugens argumentation endast är till för att lugna de utvecklingsfientliga socialisterna och protektionisterna - inte för att omsättas i politisk verklighet. Annars har kommissionen helt kapitulerat inför bakåtsträvande fackförbunds så som Byggnads.

Poängen med den fria marknaden inom den europeiska unionen är inte att skapa hinder för handel utan att skapa möjligheter för stärkt tillväxt och fler jobb. Om inte kommissionen arbetar mot det målet tar det längre tid innan de positiva effekterna av medlemskapet visar sig och det vore enormt beklagligt.

Politikens fega krakar

Under hösten hotade vänsterpartiet att bryta sitt samarbete med socialdemokraterna. Man var till och med beredd att gå till nyval - sa man. Jag skrev att de aldrig kommer att våga. Och så blev det.

Nu är 15 miljöpartister ute i samma anda som så länge präglat dagens maktkartell och hotar med att byta samarbetet med regeringen. Orsaken denna gång är förslaget till nytt fördrag för EU. Det är ledande miljöpartister i ungdomsförbundet, partistyrelsen, EU-parlamentariker och riksdagsledamöter. Ändå tror jag att man inte i verkligheten kommer att omsätta hotet till verklighet.

I grund och botten är miljöpartisterna precis lika hållnings- och ryggradslösa som vänsterpartisterna. Det är mycket hot och skrik men i slutänden låter man sig hunsas runt av socialdemokraterna. Det är de vana med och de accepterar det även om de utåt sett gör markeringar som dock för den verkliga politiken blir betydelselösa.

Det kommer inte att bli en folkomröstning om fördraget. Miljöpartiet kommer än en gång att framstå som Göran Perssons narrar.

För själva sakfrågans skull är det intressant att under min resa i Norra Älvsborg var det inte en enda fråga om folkomröstning om fördraget. Ändå är flera av kommunerna i Norra Älvsborg de starkaste fästena för junilistan. Det är andra saker som är viktigare, sjukvården, var tar alla skattepengar vägen, hur skapar vi fler jobb och så vidare.

Hoppas miljöpartiet nu gör bort sig några gånger till inför valet så att väljarna kan dumpa dem där de hör hemma – utanför riksdagen. Vänsterpartiet och miljöpartiet är politikens fega krakar. Hoppas väljarna snart genomskådar det.

Rätt om Schyman

Under veckan har Gudrun Schyman precis som jag förutspådde tidigare meddelat att det kommer presenteras någon form av viljeförklaring under internationella kvinnodagen den 8 mars. Ett feministiskt parti med junilistans partimodell kommer vi snart att få se.

Nästa etapp blir väl Almedalen där man kommer att konkretisera det hela ytterligare med kandidater och ett tydligare program. I höst lär vi få se något kongressliknande.

På resande fot

Under den sista vecka har jag rest en hel del. Det gör att jag inte sköter min blog men samtidigt får man en hel del intryck. Har den sista tiden bland annat varit i Karlstad, Norrköping, Linköping och Färgelanda.

Det bästa med att resa är att man träffar en hel del människor och får avläsa det politiska läget. Efterfrågan på diskussion om klimatet är enorm. Det ger bra mediagenomslag samtidigt som det finns en massa bekymrade medborgare som vill föra diskussionen.

På ett av gymnasierna i Karlstad valde ett gäng elever att frivilligt använda sin lunchrast till att diskutera klimatfrågan. I fredags kväll på ett öppet möte i Färgelanda där jag och Maud Olofsson talade kom 127 personer.

Överallt har budskapet om fokus på klimatfrågan och ett nytt tag i synen på kärnkraft tagits emot positivt och det känns bra. Det är inte bara ledarsidor, nyhetsartiklar och mejl till min mejlbox som varit positiva utan en lång rad medborgare och centerföreträdare.

Jag har också passat på att lära mig mer om de alternativ som håller på att växa fram. Biogas i Linköping, etanol i Norrköping och flera småskaliga uppvärmningsalternativ i Färgelanda. Det pågår en hel del forskning och försök som kommer att leda i rätt riktning på flera sätt.
De är bra för miljön, de ger en helt ny ekonomisk marknad och en lång rad nya jobb. Det är inte långt kvar till vi får se ett jordbruk som klarar sig utan stöd och kan fungera helt på marknadsekonomiska grunder. Jag längtar.

Två lärdomar av danska valet

Den första och absolut viktigaste är Det Radikale Venstres framgång. Det känns fantastiskt att det ät vårt systerparti i Danmark som har vågat ställa sig på barrikaderna och slåss för alla människors lika rätt och värde. Det går att dra tydliga paralleller mellan centerpartiets försvar för den fria rörligheten i EU-valet och Radikale Venstres debatt under danska parlamentsvalet.

Venstres (segrarpartiet) åtstramningar i invandringspolitiken kan inte liknas vid annat än förföljelse. Venstres politik talar sitt tydliga språk – man vill inte ha andra än ciggarrökande, öldrickande mustiga danskar i landet. Nytt blod är fara och måste hållas borta. Att kalla sig liberal och driva en sådan linje känns för mig oerhört främmande och skrämmande.

Den andra lärdomen är att ett nordiskt land kunna få nära på ¾ borgerlig majoritet. Det visar att det hopp som tänts i många svenskars hjärtan om ett regimskifte i Sverige kan vara närmre än vi tror.

Energidebatten under veckan

Under söndagen inriktades debatten på vad min position var i förhållande till moderpartiet. Miljöpolitiske talesmannen Claes Västerteg från partistyrelsen och riksdagen meddelade att partiets linje om den Tyska modellen står fast och att man var förvånad över CUF:s utspel.

Under tisdag eftermiddag valde Maud Olofsson att kommentera debatten och jag tycker att hon gjorde det bra. Hon erkände att partiet förlorade folkomröstningen 1980. Att vi har bidragit till att låsa fast miljödebatten till att endast handla om kärnkraftsfrågan.

Under fredagen gav hon oss rätt i kritiken om kolkraftsinvesteringarna och de halverade forskningsanslagen och hon gjorde helt rätt när hon satte åt socialdemokraterna och sa att sossarna inte kan förvänta sig stöd från centerpartiet om de inte lägger manken till i denna fråga. Helt rätt!

Under veckan har partiet klart och tydligt deklarerat att de inte vill se någons mer sifferexercis efter stängningen av Barsebäck två. Det är precis vad jag efterlyst. Kritiken mot kolkraften och den havererade forskningen har vi fått förr i och med att Maud Olofsson har satt åt sossarna.

Det är rätt mycket som har hänt med bilden av partiet under veckan. Jag har varit överöst av positiva mejl och några få kritiska. Många partimedlemmar som äntligen ser en möjlighet att få diskutera frågan i ljuset av dagens utveckling. De säger att ”1980 fanns ingen diskussion om växthuseffekten och vi var övertygade om att vi skulle kunna undvika kol, olja och gas. Idag ser vi att det går i fel riktning”.

Ganska många som mejlat har inte röstat på oss i ett par val på grund av att vi framstått som så oerhört fokuserade på en kärnkraftsavveckling att vi låtit andra miljöfrågor falla åt sidan. Vi har fått fler medlemmar och ett gäng nya väljare. En del som inte delar uppfattningen är dock glad att ”slaktat en helig ko” i partiet och därmed lättat på trycket i denna debatt.

Det sista dygnet har det trillat in fem negativa mejl vilket är lika många som under hela veckan innan. Det visar sig dock på deras signatur att de är med i samma förening.

Alla brev som kommit har varit positiva. Alla telefonsamtal har varit positiva. 95% av alla mejl har varit positiva.

Under partiets kommundagar i fredags och lördags fick jag en oerhörd positiv respons och jag kan beteckna det som att de företrädare som var där var lättade över diskussionen, välkomnade den och de flesta höll med också i sak. Frågan har känts som en black om foten för många.

I onsdags skrev vänsterpartiets partisekreterare och ordföranden i folkkampanjen mot kärnkraft kärnvapen på Svd-debatt och menade att min debattartikel endast var till för att undanröja hinder för en borgerlig regering. Tonen i artikeln var oerhört nedvärderande och visa de på dagens maktkartells rädsla. Det visade sig snabbt att ordföranden i folkkampanjen också är aktiv vänsterpartist. De försöker nu rädda sin egen decimerade makt genom att angripa mig. Jag hade svar på den i fredags.

Under Folkpartiets kommundagar och den presskonferens Lars Leijonborg höll fick han kommentera artikeln men avböjda, Under Göran Perssons hedersdoktorsutnämning i Örebro i lördags kommenterade han Maud Olofssons kommentar och anmärkningar på socialdemokraternas ovilja till en omställning.

Debatten är inte avklarad än men jag kan vara nöjd med veckans arbete och de förtydliganden partiet har gett och att vi nu ger oss på dagens maktkartell i frågan.

Energifrågans sprängkraft, till beslut

Så har det lugnat ner sig något så att jag återigen kan börja skriva. Nog för att frågan om kärnkraften alltid har varit laddad men så till sprängfärdighet laddad hade jag svårt att inse att den var. Turerna har varit flera och insikterna blivit ett antal kring frågans mystik och betydelse. Jag ska försöka att öppenhjärtligt redovisa vad som har hänt.

Under en längre tid har jag ifrågasatt vad som håller på att hända med energipolitiken kontra klimatpolitiken. Fram till nu verkar det som om de båda har levt separata liv fast de i allra högsta grad är intimt sammanlänkade.

Centerpartiet liksom CUF har alltid sagt att vi ska fasa ut kärnkraften liksom de fossila bränslena. Jag liksom många av oss andra har slagits för detta och överallt vi kunnat har vi fört fram denna åsikt. På samma gång har i som en konsekvens av det resonemanget sagt att vi aldrig får avveckla kärnkraften så att vi ger utrymme för mer av fossila bränslen.

Det senaste halvåret har jag blivit orolig för vad om händer. Allt mer tveksamma har jag blivit till om det på allvar går att klara båda samtidigt. Allra helst med dagens styra och de partier centerpartiet har samarbetat med. De tre saker som lett fram till mitt beslut att agera i frågan är följande:

1 Ägardirektiven till Vattenfall har inte använts för att nå en omställning av energi marknaden. I stället har 70 miljarder investerats i kolkraft. 70 miljarder är ungefär vad två hela kärnkraftsverk kostade att bygga och det är i den största satsningens om gjorts sedan kärnkraften byggdes ut. Med andra ord har investeringarna gått till saker de inte skulle och därmed riskerar vi att hamna i ett än större fossilbränsleberoende.

2 I mitten på januari presenterades en utredning kring en så kallad naturgasledning som skulle dras tvärs genom landet. Naturgasen är en fossilgas och bidrar till växthus effekten. Inte bara kol är det som vi ser investeringar och tankeutveckling kring utan också i fossilgas.

3 Den tredje orsaken är att regeringen halverat forskningsanslagen till alternativa energikällor. Det begriper vem som helst att om forskningen inte får pågå så får vi inte heller se de energitekniska vinningar som döljer sig bakom år av forskning.

Ingen satsning på forskning omöjliggör omställning och när de två stora energisatsningarna idag är kol och gas kan jag inte vara tyst längre. Det ingår i mitt uppdrag att säga ifrån när jag ser att energiomställningen inte blir som vi har önskat: från alla ändliga energislag till förnyelsebara, utan i stället blir från kärnkraft till gas och kol. Vi har alltid sagt att vi inte ska ställa dessa mot varandra men de tre fakta ovan visar att vi befinner oss i den situationen att de är ställda mot varandra. Då blir mitt val lätt, kärnkraften måste gå vidare efter att vi stängt Barsebäck 2.

Kritiken av kärnkraften som en ändlig resurs där vi inte bryter utan i vårt eget land av miljöskäl och där vi fortfarande inte vet vad vi ska göra med avfallet kvarstår. Vi ser inte heller att vi ska bygga fler reaktorer. Men i valet mellan kol och gas samt kärnkraft som redan finns har jag gjort tydligt vad jag väljer.

Det är inte primärt centerpartiet som ska skuldbeläggas för vad som händer utan de som sitter på regeringsmakten och makten över budget och makten att ge ägardirektiv. Det vill säga Socialdemokraterna med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet. De har inte visat på viljan att ställa om energimarknaden och därför har det inte heller skett. Tyvärr har centerpartiet varit blåögt och gått i sossarnas maktfälla.

Hade de tre regeringspartierna önskat en omställning hade de ökat – inte halverat – anslagen till forskning. De hade dessutom gett bättre ägardirektiv till vattenfall och gjort tydligt att det inte skall gå skattemedel till en fossilgasledning.

Skyllas skall dem som skyldiga är.

Energidebatten tar tid

Debatten efter mitt utspel om kärnkraften är ännu inte över. Den tar tid men ser ut att gå åt rätt håll. Det känns i min mejl- och brevskörden samt i reaktioner per telefon och i media.

Jag ber trogna läsare om ursäkt för att jag nu inte hinner skriva så mycket jag önskar här men det ser ut att bli lugnare framöver och då ska pennan börja glöda igen.