I Svd idag finns en artikel där LO förklarar att de inte tror på den danska modellen Flexicurity. Danmark har som ett av få länder vänt arbetslöshetstrenden. Hela Europa studerar deras exempel. Men LO stoppar huvudet i sanden.
"Jag tror vi kan uppnå full sysselsättning med svensk arbetsrätt, säger LO-ekonomen Lena Westerlund till Svd."
Jo, tjena. Det har ju gått så bra tills nu. Jag får önska Lena lycka till i sin drömvärld.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Du tycks ha varit ointresserad av och/eller oförmögen att läsa själva innehållet i rapporten.
Den visar bland annat att skillnaderna mellan den svenska och danska modellen är små. Samt att en del senare danska framgångar beror på expansiv finanspolitik.
För övrigt är det just nordiska välfärdsmodeller av svensk och dansk typ som håller sysselsättningen på en dramatiskt högre nivå än andra länder. Just den modellen vill du förstöra i grunden.
Lycka till.
Wow! Esbati fyrar av ett av sina standardvapen; anklagelser om bristande läsförståelse. Nu är frågan om Federley kontrar med Esbatis andra standardvapen; censur.
Är det här ett skömt eller? En väldigt välskriven rapport ifrån LO bemöts på detta sätt utav CUF's högsta huvud. Jag skäms för Fredricks bekostnad. Om du inte kan bemöta det som rapporten handlar om så låt bli istället. Om det är någon som stoppar huvudet i sanden så är det Fredrick.
Troligtvis kommer han med bättre argument så fort Timbro fabriserat dem åt honom.
Hej och hå. Nu tar vi det från början. Ali, jag kan läsa. Krasst, jag bemöter inte ens rapporten. jag ger ett citat av donnan i fråga.
Jag är övertygad om att man genom att tröska på i dagens modell inte kommer att lösa några arbetslöshetsproblem.
Hennes citat är slående för hela den vänstra sidans retorik och strutsmentalitet. Persson menar att arbetslöshtesproblemet kan vi nu glömma osv.
Så du bekräftar bara det jag skrev. Tack!
Den visar bland annat att skillnaderna mellan den svenska och danska modellen är små.
Med en markant skillnad:
Danmark har europas absolut liberalaste arbetsrätt. I princip har alla "LAS"-liknande lagar avskaffats och det mesta regleras i avtal mellan parterna på arbetsmarknaden (istället för lagar).
Jag har precis som Wille varit förmögen att läsa rapporten själv. Noterar också arbetsrättens flexibilitet, samt övriga åtgärder. Om man ser detta som en anledning av ringa värde, och att vi inte kan införa detta i Sverige, alternativt att vi inte behöver införa åtgärder så kan man slumra in i vänsterdrömmen igen. Alltmedans jobben blir färre när vi går in i en mellan/lågkonjunktur snart. Ali Esbati m.fl. behöver inte oroa sig. Som politikerpamp så är han försörjd väl av oss skattebetalare oavsett prestation. Revoltera mot vänsterns/sossarnas vanstyre!
Ali:
Sverige har en hög sysselsättning på pappret, men bara just på pappret. Även om man väljer att endast fokusera på den öppna arbetslösheten så är den hos ungdomar 11 %, hur stor tror du att den är i Danmark?
Det danska systemet liknar i mångt och mycket det svenska med den skillnaden att det är mer flexibelt. Det kanske bevisar att det inte skulle vara så förfärligt att skrota LAS. Danmark har inget LAS och där har jobbpolitiken stöd av både fack och näringsliv, en mätning från Eurostat visade nyligen att de danska löntagarna känner sig mest trygga på jobbet av alla EU-länder.
Det kanske är dags att ta upp näsan ur böckerna och titta på verkligheten. De nordiska välfärdsmodellerna kan ha varit nog så lyckade på 50 och 60 – talen men är inte anpassade för dagens verklighet. ”70-talets trick kan vi inte upprepa” sa nyligen LO:s avtalssekreterare i en debatt.
Jag tycker det är nonchalant att rasa över att oppositionen vill ”förstöra modellen i grunden” när Sverige – i område efter område – halkar efter - när skolelever knappt har ett godkänt betyg, när sjukvården har månadslånga köer och när ungdomar blir förtidspensionerade. Vems fel är detta? Centerns?
Bra jobbat av LO! Första gången de tar ställning på rätt sida på rätt länge!
Federley, du är patetisk. Helt förblindad acv ideologi, oförmögen att se verkligheten bakom retoriken för fri slavhandel.
Hade Sverige inte övergett målet på FULL SYSSELSÄTTNING på 90-talet, vilket man gjorde beroende på:
- ett 80-tal av spekulerande yuppisar, som ledde till en krasch
- framgångar för Timbro och en katastrofal borgerlig regering som körde landet i sank med skattesänkningar och strypning av arbetarlassens konsumtion
- EU-anpassningen och ett sosseparti som gick till höger och slutade lyssna på fackens och gräsrötternas krav.
- En riksbank som satte inflationsbekämpning genom strypning av arbetarklassens konsumtion och lönesänkningar framför full sysselsättning: man använde arbetslöshet som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, för att sänka arbetarnas löner.
Jo, alla som inte tycker som Ali är naturligtvis dumma i huvudet. (härskargrej, eller?)
- ett 80-tal av spekulerande yuppisar, som ledde till en krasch
- framgångar för Timbro och en katastrofal borgerlig regering som körde landet i sank med skattesänkningar och strypning av arbetarlassens konsumtion
"Anonym", låt mig påpeka:
80-tal:
Sossarna devalverar, säger att detta skall bli den sista devalveringen och att det därefter skall bli hårdvalutapolitik. Stram finanspolitik skall ersätta devalvering som vapen mot hög inflation och låg konkurrenskraft.
Devalveringen gav en ganska stark inflationsimpuls när inflationen redan var 7,5 % och arbetslösheten låg på ca 3 % – trots det fungerade det hela kortsiktigt. Under två år var exporten den drivande faktorn i tillväxten och konsumtionen låg ganska stilla.
-85 förväntades konjunkturfall vilket uteblev, så från -85 och framåt blev konsumtionen den drivande faktorn i ekonomin. Hushållens upplåning ökade drastiskt (16 % per år). -86 års sänkning av oljepriserna hjälpte till att underhålla högkonjunkturen.
Det uppstod en obalans i ekonomin: Kreditefterfrågan stod kvar på en hög nivå; inflationen var hög; lönekostnaderna ökade utan motsvarande ökning i produktivitet. Man skulle gott kunna kalla det en ultrakonjunktur fast med extremt låg ränta och utan enkla medel att i efterhand balansera situationen. Den extremt låga arbetslösheten gjorde det till och med meningslöst att göra en ny devalvering, då det inte fanns någon outnyttjad kapacitet.
Generellt var 80-talet finanspolitikens sammanbrott. En del handlar om olyckliga sammanträffanden av yttre faktorer med hårdvalutabeslutet, en del handlar om oförmåga att hålla nere löneförhandlingarna till en vettig nivå – men mest handlar det om det klassiska talesättet ”för lite, för sent”. Finanspolitiska åtgärder för att dämpa överhettningen var med andra ord sena och inte tillräckliga.
90-tal:
Situationen börjar vackla, de första tydliga tecknen på följderna av 80-talets politik kommer i dagen. Valutaoro motverkas av Riksbanken genom räntejusteringar och stödköp. Vi söker binda valutan mot ECU, och en mer stram politik efterfrågas. Det som diskuteras främst är hög inflation, höga löneökningar och låg tillväxt.
Det är under dessa förutsättningar som borgarna tar över lagom till konjunkturraset. De konstaterar en hel del strukturella brister och behov av att stimulera tillväxt samtidigt som krediter och konsumtion hålls nere. Jag skall inte kommentera enskilda beslut, men med tanke på förutsättningarna har jag svårt att se hur de skulle kunna ha lyckats bättre överlag.
Källan till ovanstående är, fritt tolkat och utbroderad:
Svensk ekonomi
Vilket är s-regeringens egen utvärdering – läs den gärna för att se om jag har fel.
- EU-anpassningen och ett sosseparti som gick till höger och slutade lyssna på fackens och gräsrötternas krav.
EU-anpassningen påbörjades egentligen -82, när det uttalade målet blev en hårdvalutapolitik. Att ytterligare anpassa oss var ett försök att inte än en gång stå med byxorna nere när valutaspekulanterna kom på besök. Att dra ner är aldrig bekvämt, men ibland är det nödvändigt.
- En riksbank som satte inflationsbekämpning genom strypning av arbetarklassens konsumtion och lönesänkningar framför full sysselsättning: man använde arbetslöshet som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, för att sänka arbetarnas löner.
Hög inflation, särskilt i kombination med låga räntor, innebär att den internationella konkurrenskraften försämras. Vi får en negativ bytesbalans då svenska varor blir dyrare att producera. Samtidigt, och särskilt om det kombineras med låga räntor, så innebär hög inflation att det lönar sig sämre att spara och är billigare att ta lån. Med andra ord konsumerar vi för pengar vi inte har – dessutom gärna import. Fundera på vad det innebär för arbetsmarknaden långsiktigt?
Det finns säkert detaljer att rätta, men att som GP prata om hur man fått städa efter borgarnas ”oansvariga år vid makten” är att ta saker ur sin kontext och beskriva verkligheten som man VILL att den ska se ut.
Problemet är att minnet är kort, och att väljarna lätt förknippar 80-talets låga arbetslöshet och höga konsumtion med sossarna, och 90-talets depression med borgarna.
Jag hoppas på maktskifte, och jag hoppas nästa lågkonjunktur dröjer en aning så att borgarna får chansen att förvalta en rimlig konjunktur för en gångs skull.
Ali m.fl. kanske är intresserade av sambandet mellan arbetsmarknadsregleringar och arbetslöshet.
http://blog.humus.ca/2006-04-03/labor-market-regulation-vs-unemployment
De nordiska länderna är för övrigt inte märkvärdigt duktiga att hålla ner arbetslösheten. Däremot noterar jag att den lägsta arbetslösheten finns i de mest ekonomiskt fria länderna, som t.ex. Singapore, Irland, Island, Storbrittanien, USA, Nya zeeland, Luxemburg etc.
Utöver det som Esbati har sagt så är jag intresserad av att se dig (Fredrik) lägga fram underlag som tyder på många fler jobb och inte bara en omkastning på arbetsmarknaden. En omkastning där äldre nu får stå tillbaka för unga eftersom unga anses bättre och anställa eftersom dem kan behandlas om handelsvaror.
Sverige och Danmark har bland de högsta sysselsättningsnivåerna i OECD. Det är just i flera av de fall som "humus" nämner som framgångssagor som man kan tala om att arbetslösheten är låg "på pappret" - eftersom till exempel kvinnor inte kommer in på arbetsmarknaden i samma utsträckning som i de nordiska länderna, och eftersom det är lätt att falla ur arbetsmarknadsstatistiken - till exempel ge upp jobbsökandet helt.
För övrigt tycks ni inte heller ha förstått att både i Sverige och Danmark så bestäms det mesta i kollektivavtal istället för lagar. I Danmark mer än i Sverige.
En sak som är sämre i Danmark än i Sverige är att man visserligen får 90% i a-kassa men att taket är väsentligt lägre, vilket leder till att få får del av försäkringens 90%. Detta gör systemet mer sårbart. Det vet den borgerliga danska regeringen om, och det kommer snart att komma kraftiga angrepp på välfärdsmodellen.
Påståendet att Sverige "på område efter område halkar efter" är förstås bara nys.
Ali, en fråga: faller man inte ut ur arbetsmarknadsstatistiken, även här i Sverige, när man inte aktivt söker jobb?
Jag trodde i min enfald att Sveriges arbetsmarknadsstatistik endast skilde sig i att jobbsökande högskolestudenter faller ur våran, men vad vet jag, det är du som är experten.
Jag är medveten om att de flesta arbetsvillkor regleras mellan arbetsmarknadens parter. Men det är intressant att se vissa hävda att vi skulle gå tillbaks till 1800-tals förhållanden utan LAS. LAS är ju egentligen ett avsteg från den svenska modellen, varför ska staten blanda sig i sådant?
"Jag hoppas på maktskifte, och jag hoppas nästa lågkonjunktur dröjer en aning ."
Det kan du drömma om. Om nu borgarna skulle ta makten kommer Sevrige ganska snabbt att gå in en depression: Det höjda avgiftstrycket(a-kassa, fackavgift, borttagna och sänkta bidrag, kollektivtrafik, osv osv) och lönesänkningarna som följer av sänkta bidragsnivåer och socialförsäkrinar kommer att minska arbetarnas konsumtionsutrymme och produktionen kommer att gå i stå.
Fler blir då arbetslösa, vilket underlättas av era borgaratacker mot atrbetsrätten, vilket efter stora strejker och vågor av masssabotage och plundringar av abetarungdomen, kommer att rasa i höjden.
En negativ spiral börjar med fler utslagna, hemlösa, utförsäkrade, utanför utbildningssystemen, segregationen ökar, fascismen växer till sig och de sociala klyftorna och motsättnigarna.
Sverige går in i en lågkonjunktur, som en följd av borgarnas politik.
Konjunkturer är inga naturlagar utan går att dämpa eller förstärka genom politiska åtgärder.
Eller avskaffa, genom att avskaffa kapitalismen, förstås.
I Sovjet var det alltid högkonjuktur.
konjunktur då för h-e.
Ja, Sovjet hade en ekonomisk utveckling av en styrka som knappast tidgare skådats. En ständig högkonjunktur kan man säga.
Från en feodalt bondeland som var fattigare än alla länder i Europa, leddes den industriella utvecklingen i nästan halva världen av outvecklade länder.
Till att det blev en både politisk, ekonomisk, teknologisk och militär supermakt och skapade en "andra världen". Tycka vad man vill om metoderna, jag gillar inte heller Gulag, men ekonomiskt finns inte så mycket att invända. Den liberala borgarblaskan DN som ni borgare antagligen onanerar till t ex prisade den ekonomiska utvecklingen i Sovjet(helt i linje med Leijonborgs och andra liberalers hyllande av alla länder med stark ekonomisk utveckling oavsett diktatur, imperialistiska krig, guantanamo, Kina osv).
Konjunkturer är inga naturlagar utan går att dämpa eller förstärka genom politiska åtgärder.
Eller avskaffa, genom att avskaffa kapitalismen, förstås.
Konjunkturer är en kombination av alla människors gemensamma förtroende för ekonomin och deras framtidstro.
Klart att de kan påverkas genom politiska beslut i någon mån. Men att däremot tro att vi, i en globaliserad värld, helt kan undgå kommande lågkonjunkturer genom politik är ren och skär fåfänga.
Inte ens om vi "avskaffar kapitalismen" skulle vi kunna ställa oss utanför, med mindre än att vi helt isolerar oss från allt utbyte med resten av världen - tjena, det är ju troligt...
Den "negativa spiral" du snackar om är väl vad som pågår just nu, fler arbetslösa, mer utanförskap, mer segregation etcetera. Fast det förstås, den har ju en socialdemokratisk partistämpel på sig.
Skicka en kommentar