Det här med klyftan

I den eviga striden av inbjudningar till seminarier, diskussioner och föreläsningar hittade jag i dag en inbjudan till ett frukostseminarium som arrangeras av institutet för näringslivsforskning med titelt: De rika drar ifrån. Så här skriver man för att locka oss dit:

"Klyftan mellan de allra rikaste och övriga har sannolikt ökat mer i Sverige än i något annat västland sedan 1980. Detta trots att det politiska målet har varit att utjämna förmögenhetsskillnaderna. En ny studie av nationalekonomerna Daniel Waldenström och Jesper Roine utmanar den officiella statistiken genom att bl. a. inkludera rika svenskars utlandstillgångar. Deras slutsats är att unika förutsättningar i den svenska ekonomin har lagt grunden till mycket stora, och för staten osynliga, förmögenheter. Frågan är om klyftan vidgas ytterligare i takt med globaliseringen?"

Nej det är inte frågan. Frågan är, hur är det ställt med de fattigaste och hur gör vi dem rikare? Klyftan i sig är helt oväsentlig. Att en rik tjänar pengar är inte problemet utan om den fattige inte kan klara sig på en dräglig nivå. Alla diskussioner som fokuserar på klyftan tenderar att glömma hur man bättrar villkoren för de ekonomiskt svaga och börjar bara fokusera på att det skulle vara ett problem i att folk har pengar. Det är avsaknad av pengar som är problemet, inte att folk har pengar.