Vanlig lunk

Jag försöker göra allt som vanligtvis ska göras och däremellan svara på så många mejl och meddelanden som möjligt. Läser allt som kommer så fort jag kan. Kommer dock att vara lite mindre på de närmsta dagarna. Som flera av er har poängterat inser jag det riktiga allvaret först nu. Mest är jag väl bekymrad för farfar, Brith och farmor som jag ännu inte fått tag på. Mormor ringde halvt förstörd i går kväll. Det har inte framgått så tydligt, vad jag hunnit se av rapporteringen, att jag faktiskt jobbar som vanligt och att jag inte (med en mormors inbyggda oro) ligger blödande i respirator med alla utstickande kroppsdelar avskurna.

Återigen, tack för allt. Men glöm inte de runtikring er som råkat ut för samma sak. Har nu efter att detta hänt fått veta flera av mina vänner som varit med om samma sak och många gånger värre men som inte berättar det. Det är inte något coolt med att åka på stryk och man skäms. Det är det som är den psykiska delen så här långt tillsammans med rädslan för hur illa det kunde ha gått.

Jag tänker inte kommentera nämnvärt den extremt puckade bloggare som under rubriken Federley bad om det verkar mena att det var ett kallt beräknande av effekterna och att jag skulle hamna på plus. Hur tror människan att man funkar när man är hotad, det är mitt i natten och man hade druckit? Jo en nyttokalkyl där det tydligen skulle vara något positivt att det står överallt att man fått stryk. Där man har oproliga släktingar som ringer och som får ont i magen. Där vänner blir oroliga och också många helt okända människor känner avsky för de lever i samma verklighet som en själv. Galning.

Men prio ett nu är det vanliga jobbet och tisdagar är mötesdagar liksom dagen i morgon. Så det tar ett tag tills jag hinner svara på allt och jag är snart tillbaka i gängorna. Julfest med partiet i kväll och ni som vet vad som vankas till helgen kan räkna med att jag dyker upp där jag lovat och att allt blir av som planerat. Men jag tar taxi hem.