Gatuvåldsromantik

Kommer ni ihåg Petter? Många av er har säkert glömt honom. Han var den andlige och spirituella ledaren för det så kallade osynliga partiet. De slog sönder prylar och krävde mest att allt skulle vara som det var. Framförallt skulle vi inte få motarbeta ungdomsarbetslösheten.

Jag med flera tvingades till poliseskort under valrörelsen för att hotbilden tilltog så kraftig i spåren efter osynliga partiet som sponsrades av Petter. Nå väl. Efter valdagen så orkade de inte längre och därför kanske ni har glömt honom. Jag läser dock hans blogg med jämna mellanrum och minns honom. Det kan vara nog så intressant att läsa hans alster.

I dag blir han publicerad på Svt:s webb. Det ni kan läsa är ett försökt till ett intellektuellt försvar för att slå sönder och sno saker. Det han vill göra är att legitimera våldsromantik och rättfärdiga stöld. Han tar gammal kommunistpropaganda om produktionsmedel och kapital i motsats till de förtryckta, stöper det i något egen form och försöker därigenom rättfärdiga gatstenens debatteknik.

Han menar att media, staten och militären är i liberalernas händer och att vi har lyckats förfula gatuvåldet och upphöja det kliniska våldet till något vackert. Men nu ska vi bena i ett par av hans påståenden.

Jag blev av med mina arbetsuppgifter på SVT för att en borgerlig lobby påstod att jag inte tillräckligt stämde in i deras definition av vad som är demokratiska värderingar.
Jag med flera som varit utsatta för hot och fått våra partilokaler sönderslagna tyckte det var oerhört märklig ttat anställa Petter på Svt som någon form av ungdomsseismograf som skulle avläsa ungdomars vilja. Svt lät honom gå. Att jag inte tycker att gatstenar och hot är demokratiskt är helt klart. Sen får Svt göra sin egen motivering till varför han inte fick stanna.

Men bara det våld som lyckas uppnå legitimitet undgår att kallas för våld. Det våld som är institutionaliserat erkänns inte och är därmed osynligt, det är de tvingande relationer som ses som en utgångspunkt och mot vilka varje form av ingripande kommer att ses som en våldshandling.
Nog kallar alla, också liberaler, krig, konflikter, krogvaktsövervåld och polisbrutalitet med våld. Inget av det accepteras heller utan kritiseras. Det Petter försöker är att i skuggan av stora krigskonflikter visa på hur liten och därför ofarlig gatuvåldsverksamheten är.

Det är, i den vardagliga debatten, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande.
I den vardagliga debatten slåss vi alla mot så väl fattigdom och svält som mot våld. Det Petter här försöker göra är att säga att för att människor svälter (måste då mena framförallt i andra delar av världen) så är det legitimit att stjäla och att utöva våld mot enskilda i samhället. I gränslandet menar han uppenbarligen också att det är ok för den som är mindre bemedlade att stjäla från den som har mer. Undersköterskan från sjuksköterskan som får ta av läkaren som får ta av den rika riksdagsledamoten som får pungslå utrikesministern.

Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt. Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.
Nej. Det liberala samhället är medvetet om faran med våld. Därför tillåter man inte våld utöver av dem som sitter på våldsmonopolet. Det i sin tur är reglerat och strikt återhållet. Det är också det som är orsaken till att liberaler eftersträvar en liten och begränsad stat. För att den inte ska övervaka sina medborgare eller med hjälp av våldsmonpolet utöva förtryck på sina medborgare.
Krig är reglerat i internationell rätt och övergrepp på folkrätten eller Genevekonventionen inte bara kritiseras i dag utan straffas också i allt fler fall.

Intressant är också att Petter i denna passage erkänner våldsanvändandet av sig och de andra. Jag tror det är första gången jag ser det i klartext.

I tider där progressiva rörelser är starkare finns det en större acceptans för våldsamma metoder som en effekt av att en progressiv rörelse ifrågasätter den borgerliga hegemonin och därmed effektivare påvisar de våldsamma grunder på vilken den vilar.
Detta stämmer dock inledningsvis. Men det handlar inte om att vänsterrörelser skulle vara mer demokratiska utan precis tvärtom. Här erkänner Petter att den extrema vänstern han företräder är en våldsideologi lika illa som nationalsocialister och fascister.

Därför är det viktigt för allas vår frihet och välmåga att hålla extremvänstern kort och inte bereda dem möjlighet till större inflytande. Det känns nästan som att han längtar efter brinnande bilar som vi sett från Paris förorter eller från Köpenhamn.

Den borgerliga hegemonin klarar han inte av att utveckla till sin natur. Han bara antar att den finns. Han menar att den vila rpå en våldsam grund men hela uppråtthållandet av den liberala staten bygger på det folkliga inflytandet genom demokrati, en fri rättsskipning utan politiskt inflytande, fri yttrande och tryckfrihet samt att våldsanvändandet är strikt begränsat och monopoliserat.

En sådan situation befinner vi oss dock inte i just nu och det märks i att minsta antydan till våld som inte är institutionaliserat fullständigt lamslår all diskussion kring politiskt innehåll.
Ja och det med all rätta. Våldsmonopolet går att kontrollera men den djungelns lag som Petter eftersträvar går inte att kontrollera och det som en gång benämndes allas krig mot alla skulle bli vardagen på samhällets gator. I förlängningen är Petters kritik mot att våld inte tillåts på gator, mot enskilda osv en civilisationskritik där lagar, regler och normer helt ifrågasätts.

Liberaler kommer alltid att bekämpa våldsutövande. Vi accepterar inte slagsmål på gatorna av en självutnämnd rättskipningsmob eller våld mellan enskilda i krogkön, förstörd egendom (vare sig privat eller offentlig) eller hot mot politiker, journalister osv.

Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar.
Ja och med all rätta. Rättighetsdebatten, det fria ordets värnande, den reglerade och folkstyrda staten, strävan efter frihet, internationell stabilitet och välfärdsstaten är bara några av de saker som liberaler slagits för i århundraden. Det kan vi också se i de liberala staterna att friheten är störst, man lever längst, man har högst utbildningsnivå, har bättre miljö än de regimer Petter förordar och på punkt efter punkt ser vi hur liberalismen är överlägsen totalitära regimer eller den våldsanarki som Petter verkar eftersträva.

Därför kommer inte stanna här utan fortsätta att slåss för de värden som gett oss fantastiska resultat så här långt och som vi vet kommer att ge frihet och framgång för alla världens folk. Om inte Petters lag vinner.