Jag förstår besvikelsen

Det råder ingen tvekan om att jag förstår mycket av den besvikelse som visas särskilt i de digitala medierna så som bloggarna. Det har inte hänt under de 14 år jag varit politiskt aktiv att en fråga har haft dels så många dimensioner i sig själv men inte heller att en fråga har haft så enormt stora förväntningar på sig.

Det råder heller ingen tvekan om att jag inte klarade att leva upp till en stor del av de förväntningar som fanns.

I de förhandlingar vi hade fanns ett ja och ett nej väldigt länge. Det var först under tisdagen som ett tredje spår öppnades. Vi ska också komma ihåg att det inte öppnades lättvindligt eller av allmän välvilja utan på grund att det enorma tryck som fanns inom de fyra riksdagsgrupperna och som kom att symboliserar av mig och Annie.

När vi tryckt frågan så långt med nattliga samtal söndag till måndag, men riksdagsgrupp i 9 timmar mellan måndag och tisdag och i princip heldag med gruppen för att söka nå framåt under tisdagen så fanns det i realiteten inget alternativ för oss att agera.

Den som har dragit en fråga så långt att tio punkter, med större eller mindre bidrag från flera grupper, kan inte sedan kasta ut det. Den som inte varit med i de förhandlingarna kan givetvis ställa sig helt utanför och rösta nej, kvitta ut sig eller avstå.

Är man allvalrigt bekymrad över lagens utformning vilket vi gott fortfarande kan ha skäl att vara men anser att frågan och möjligheten till signalspaning bör regleras borde i detta nu konstruktivt bidra med förslag till ytterligare förstärkningar.

Tills nu i debatten har inget sådant förekommit men vi har allt att vinna på att i tilläggsproppen till hösten få med så mycket som möjligt. Ska vi klara det har vi bara en möjlighet och det är att vara väl förberedda.