Svenska liberalers vilsenhet

Jag har funderat en längre tid på den svenska liberalismen som har allt annat än en enkel uppgift. Vi bor i ett land där social ingenjörskonst, regleringar och kollektiv utgör självklara grunder för det politiska samtalet samt tänkandet.

Ser vi med lite perspektiv och försöker finna liberala krafter i de politiska partierna finns det mest av det hos centerpartiet, folkpartiet och moderaterna. Samtidigt har alla partierna sina begränsningar och köper många gånger allt för lättvindligt den dagspolitiska debatten i stället för att fundera kring vad som egentligen är rätt.

Till de liberala krafterna i partierna som tenderar att vara mer renläriga i ungdomsförbunden finns det starka liberala krafter som är mer av fria radikaler. De flesta av dem vill inte förknippas med partipolitiken. Bara tanken på ett medlemskap i ett part är för kollektivt och går på tvärs med självuppfattningen som liberal. Det är en helt ok position att inta och kan rätt använt ge en bredare förstärkning av liberala krafter i samtliga partier, om man verkligen menar att den liberala grunden är det viktiga.

De fria krafterna är tongivande i debatten och söker ständigt efter den bördigaste jorden för att utveckla tankegodset. De har en klar tendens till hoppjärkeri som jag tror hänger samman med att de bygger upp enorma förväntningar och förväntar sig ett omedelbart utslag som inte hör samman med realistiska förväntningar eller med hur partipolitiken faktiskt fungerar. Stora förändringar i partier tar lång tid om de inte grundar sig i en direkt politiskt katastrof som gör förändringsutrymmet större.

De fria liberalerna har kraften att blåsa värme över reformer i rätt riktning men också att slå på trummen till reträtt. Hur fria de än är så har de i mångt och mycket ett kollektivt agerande där de springer åt sama håll. I någon mån är det som en tonårsförälskelse varje gång. Det är oförblommerad kärlek i en riktnig och alla springer dit. Efter en kort romans när vardagen kommer tröttnar man och springer åt ett nytt håll.

Sällan verkar de längre tankestråken infinna sig. Det är en nästan revolutionär tro man har på en omedelbar förändring. När den av självklara skäl inte direkt infinner sig far man vidare. Ingen verkar dock fundera kring vad som kan göra för att på allvar förändra den politiska debatten i liberal riktning. Det är ett underordnat mål i förhållande till den dagsaktuella debatten och därmed hamnar utvecklingen så ofta i ett nolltempo.

De fria liberalerna kan utan att engagera sig partipolitiskt dra politiken i önskad riktning. Det kräver dock konsekvens vilket allt för ofta saknas. Ett rimligt agerande borde vara att överösa liberala förslag med beröm oavsett varifrån de kommer och därmed ge liberal förändringskraft skjuts. Det vanligaste bemötandet av sådana förslag tenderar annars från partierna vara att snarast skjuta dem i sank. Men med stöd av en liberal opinion blir det svårare.

Det är också faschinerande att se hur den liberala debatten i mångt och mycket har förändrats. Inför valet handlade frågorna som jag till exempel gick till val på om skattesystemet, minskade regler, förändrad hyresmarknad och en kamp mot fackliga överregleringar. Det fanns också en ganska tydlig diskussion om sexköpslagen, drogpolitik mm. I samband med FRA-frågans uppsegling blev dock de frågorna i allt väsentligt ointressanta. Frågorna kring nätfriheten har övertagit allt annat. Frågorna är viktiga men har fått en för dominerande ställning. De förs också i huvudsak framåt på nätet och för dagliga nätanvändare. I den debatt som pågår i samhället utanför nätet har man dock i huvudsak kapitulerat.

I dag när Miljöpartiet omfamnas av den liberala vurmen är man på väg mot samma baksmälla som man tidigare fått och man ser inte mönstret. I en besvikelse över centerpartiet som i delar är befogad söker man nu en ny ledstjärna. Precis som man tidigare sökt en ny hjälte efter Folkpartiet och besvikelsen över Rojas. Det blir denna gång obegripigt nog Miljöpartiet. De är i sociala aspekter tämligen liberala men i övrigt inte. Det ser man dock inte. Därför att de frågor som brukar diskuteras i liberala kretsar är som bortblåsta. Den granskning NEO och Paulina Neuding gjort av Maria Wetterstrand är som en vårsmekning över hennes kind. Ingenstans får Maria tampas med större liberala principfrågor. Det är ingen granskning utan ett personporträtt.

Efter att Miljöpartiets valmanifest presenteras och efter att fler och fler förslag presenteras tillsammans med oppositionen så klarnar bilden som ett detaljreglerande högskattesamhälle som motsätter sig ny infrastruktur och där ledighet ska premieras på de jobbandes bekostnad. På vilket sätt känns det liberalt? På intet.

De liberaler som inte börjar fundera i längre termer av långsiktigt förändringsarbete kommer fortsatt att vakna upp en bit in i mandatperioderna och känna sig överkörda för att sedan leta en ny fixstjärna. Den svenska fria liberala debatten har en bokstavskombination som inte ger den tålamod ett långsiktighet och det kanske inte skadar men det hjälper i alla fall inte debatten i liberal riktning.