Dld-voteringen i dag

Efter en lång diskussion på riksdagsgruppen i dag, en här om veckan, en diskusison p partistyrelsen samt bloggande och facebookande så råder det inga som helst tvivel. Hela centerpartiets riksdagsgrupp är starkt kritisk och mot datalagringsdirektivet. Överallt där det går ska kampen fortsatt pågå.

Dld är dock ett direktiv från EU och måste, förr eller senare, implementeras. En domstol har ålagt oss det. Tidigare har c medverkat att förhala det. Vår historik på området är klar. I början var också moderaterna med på den linjen. Med tiden har vi blivit allt mer ensamma.

Nu står vi inför det sista avgörandet. Gruppen är fortsatt lika kritisk men en majoritet anser att vi tvingas ta det i dag. Centerpartiet har minskat lagringstiden från 2 år till 6 månader mm och fått igenom substansiella förändringar som våra förhandlare ska ha all heder för. Det har minskat skadorna.

Samtidigt är vi några som ändå kommer att rösta nej. Det är inte ett angrepp på vår gruppledning. Det är absolut inte ett angrepp på vår partiledare. Vi som är mest kritiska är de som hårdast drev Annies kampanj och vi står unisont bakom henne.

Sanningen är den att vi hade röstat likadant om Maud Olofsson var vår ledare. Vi hade nog gjort likadant om det var Kublai khan som var vår ledare.

Vårt agerande får så klart konsekvenser. Johan Linander som sitter på ärendet måste agera som gruppmajoriteten vill och det finns risk (det vet jag mkt väl) att han nu kommer ses som den som drivit igenom det. Så är det alls inte. De som driver igenom direktivet är de som är tysta, de som inte protesterar, de som inte har en öppen debatt och de som inte ens känner sig tvugna utan glatt gör det. Johan Linander med flera har tagit debatten, varit öppna, försökt ge perspektiv på varför vi tvingas till detta och jag hoppas att ni där ute kan ge honom cred för det i stället för skit.

Centerpartiet vill vara det öppnaste partiet. Det innebär att ni som väljare kan följa mer av våra diskussioner än något annat parti.Vi kommer att ha våndor, olika åsikter och ibland anser vi det så viktigt att vi går emot gruppen, andra gånger får vi acceptera att vi har förlorat. Den öppenheten ska ni inte tolka som om vi har splittringar utan som en inbjudan till er att ta del av vår debatt. Samma diskussioner finns i flera partier men där låter man metertjocka murar tysta diskussionen.

Dit ljuset i dag ska riktas är till de partier som helt kapitulerat. De som inte ens känner sig tvingade att rösta ja i dag utan där man till och med välkomnar det. M som förut var med oss. S som är dem som sett till att vi i dag sitter med skiten. Kd och Fp som omfamnar och gillar detta. Där skall svarte Petter hamna och jag hoppas att ni inte låter dem komma undan.

Dld kommer att gå igenom. Men hade vi fått en majoritet emot hade regeringen fått hantera i EU att vi inte vill se detta införas och hemställa hos kommissionen om en ändring. Det är väl det vi har att vänta att Tyskland kommer att göra. Det är synd att vi inte är med Tyskland om att ta den fighten. Å andra sidan ger jag inte upp hoppet om att regeringen kan driva en sån linje trots att de implementeras nu. Komissionen verkar ju också inse att det inte leder ngn vart. Riktiga banditer ser så klart till att vara omöjliga att spåra. Kvar står svensson som har sitt abbonemang.

Dagens omröstning blir också en klar siignal till regeringen. När det kommer integritetskränkande förlsag så kommer vi att protestera i centergruppen.

Ni där ute, nu drar vi vårt strå till stacken. Gör nu ert och lägg krutet där det hör hemma: hos dem som gillar detta, hos dem som inte tar öppen debatt och hos dem som inte har en enda som protesterar.

En kommentar på Idergard

Så här några dagar efter ser jag att jag i min mejlbox har en kommentar till Thomas Idergards debattartikel på Svd Brännpunkt här om dagen. Det är inte jag som skrivit inlägget men delar uppfattningen. Läs nedan:

" På dagens SvD Brännpunkt diskuterar Thomas Idergard förslaget till ändrad lagstiftning om assisterad befruktning och insemination. Han försöker göra gällande att debatten utgår från följande två huvudpunkter;

Han menar som första punkt att de som vill ändra lagstiftningen utgår från att barn är en rättighet. Nej, så är det inte. Jag är en stark företrädare för att lagstiftnigen förändras och utgångspunkten är den att barn faktiskt har rätt till föräldrar som tagit medvetna beslut att bli föräldrar. Barn är ingen rättighet, men alla barn har rätt till trygghet och en kärleksfull uppväxt. Att tro att föräldraskapet definieras av sexualitet eller huruvida barnens mamma och pappa bor ihop är att förminska de relationer och den kärlek ett barn har rätt till. Att vara förälder handlar inte om de vuxnas relationer. Det handlar om att de vuxna som får gåvan att vara förälder faktiskt ansvarar för att de relationer barnet får i livet är friska, långvariga, trygga och kärleksfulla. Att blanda ihop detta med föräldrarnas civilstånd eller sexualitet är att styra debatten fel.

Den andra punkten han för fram är verklighetsuppfattningen. Han menar att de som är för en förändring vill bygga ett samhälle där var och en alltid obehindrat skall få stöd och gillande för sin egen syn på hur verkligheten är beskaffad, även när denna syn bryter mot vad som är ett ”faktum” – det vill säga att bästa utgångsläget är en mamma och en pappa.  Idergard kastar sten i glashus när han talar om hur andras verklighetsuppfattning inte stämmer överens med vad som faktiskt är faktum (enligt honom.). Barn torde må bra av friska relationer, dessa relationer finns på många sätt och i många familjebildningar. Att som Idergard berätta för alla vad som är rätt och riktigt ger verkligen en liten fyrkant att leva inom.

Låt mig ge er ett exempel. Jag har själv valt att skaffa barn på ett sätt som går utanför den fyrkant Idergard beskriver. Jag är ensamstående och har valt att skaffa barn med en man som jag inte är gift eller bor ihop med. Mitt val passar knappast in i Idergards fyrkant, för i dagsläget finns inte lagstöd för mitt val. Min dotter har en mamma och pappa som inte älskar varandra som man och kvinna. Men jag kan bara tala för mig själv när jag säger att min dotters pappa är en person som jag älskar som vän, som människa och som min dotters pappa. Vårt val att försöka bli föräldrar grundas på andra skäl än kärlek och åtrå. Men för den skull är inte valet mindre värt, eller mindre genomtänkt. Jag för min del hoppas att jag är en person som kan ge ett barn en trygg uppväxt där hennes bästa är det viktigaste för mig.

Så mycket jag har funderat på vad som skulle vara bäst för mitt barn om hon fanns, vad som skulle ge henne störst trygghet. Jag hoppas att mitt val ger henne det hon behöver i livet. En älskande och närvarande pappa, som med alla de som älskar honom kommer att vara med henne när jag inte är där. När hennes tid fylls av någon annan så vet jag att valet av hennes pappa är gjort av kärlek till henne. En av de bästa personerna jag vet, med sina fel och brister, en stark och äkta pappa som kommer att göra allt för henne när hon behöver. Som kommer att ge sig själv för hennes lycka. Många gånger har jag tänkt att det borde ha funnits enklare sätt att bli mor, men tanken slutade alltid i mitt blivande barns rätt att få älska och bli älskad av fler än mig, i detta fall en pappa, den bästa som finns för sin dotter.

Jag kräver varken förståelse av Thomas eller vill hävda att min verklighet är den rätta, det är varken min rättighet att få barn eller att värdera andras val och verklighet. Men jag önskar en lag som ger framtidens barn rätt till föräldrar som vill göra mogna, trygga val där kärleken till barnet, snarare än de vuxna relationerna, är i centrum."