Ledarskapskrisen inom S

Socialdemokraterna befinner sig av allt att döma i ett fritt fall. Partiet har alltid varit ett under av stabilitet och regeringsduglighet. Det har aldrig varit svårt att gissa på bra och begåvade namn som skulle kunna ingå i en s-regering och som inget annat parti har socialdemokaterna alltid backat upp sin ledare.

Allt det är nu som bortblåst. Socialdemokraterna har inte backat upp Mona Sahlin och resultatet kom när hon meddelade att hon avgår vid nästa kongress. Hon har misslyckats som ledare för s men det hänger ju inte bara på ledaren utan också på hela partiet. Jag får nästan en känsla av att stora delar inom partiet inte ville att hon skulle lyckas. Det är en obehaglig känsla och hade jag varit sosse hade jag varit vansinne på den passivitet som varit från hennes parti under hennes ledarskap.

Jag trodde inte det skulle gå så snabbt för sossarna att rasa från den egna stenstoden till att bli ett normalt parti men det är vad man nu har blivit. De totala konsekvenserna av det har vi ännu inte sett utan de kommer bli tydligare med tiden. Inom det närmsta åren kommer vi se s minska till ett parti som återfår stabilitet först kring 20 % i opinionsstöd.

Nästa ledarskikt innehåller några intressanta namn där Mikael Damberg i mina ögon skulle vara den som bäst skulle kunna få s till en modern politisk kraft. Men s lider av samma dilemma och symptom som 5 v de 7 gamla partierna gör. V, s, c, o kd har fastnat i en gammal omvärldsanalys och gör därför felslut i resonemangen. Fp klarar sig hyggligt men inte bra. Mp var på väg till en analys som stämde bra men verkar ha kommit av sig efter valet. De som är outstanding bäst är moderaterna.

Mikael Damberg skulle med säkerhet få många i de egna leden att slå bakut. Inte för att han inte skulle vara begåvad eller kompetent nog att klara uppdraget utan för att hans socialdemokrati stämmer bättre överens med verkligheten än med den världsbild många sossar krampaktigt klänger sig fast vid och som är tillsammans med ledarfrågan är det egentliga skälet till sossarnas kris.

Mona Sahlin kommer att få bära tyngden av valnederlag med mera men det riktigt stora är att nästa generations ledare inom socialdemokratin inte är starka nog. Det är inget som uppstått under Mona sahlins era utan började redan under Göran Perssons tidiga år.

Det är väl inte så att jag längtar till att sossarna ska bli stora, starka och stabila igen. Jag konstaterar bara att de problem de står inför är otroligt intressanta, de kommer få långt större effekt på svensk politik än vi nu kan se och flera av problemen sossarna har delar de med många av oss andra partier även om det är större och mer akuta problem det forna största partiet har att hantera.