I diskussion med Troberg

Jag ska försöka att hålla detta inlägg mycket rensat och koncist. Det betyder inte att det blir kort eller fritt från feberdimma. I går spårade det nämligen ut när jag på twitter fick frågor om Anna Trobergs inlägg på sin blogg som jag inte läst förrän i dag. Rubriken på blogginlägget var "Superhjältetrikån passar dåligt, Federley" Eftersom tidsbristen gjort att jag inte hunnit läsa förrän i dag så skrev jag kort att jag inte har ambitionen att vara superhjälte.

Fler frågor följde och det resulterade i ett inlägg från Anna Troberg med rubriken "Ibland är inget svar är också ett svar". Jag lägger de åt sidan och plockar ut den politiska biten och försöker svara på den utan övertoner, raljerande osv.

Jag skrev en artikel med Lena Ek på DN-debatt därför att Centerpartiet nu befinner sig i ett nystartsskede där vi har möjligheten att slå an politiska riktningar. Partiledarna och partistämmorna är de mest centrala enheterna i varje parti. Därför finns stora möjligheter till justeringar när partiledare byts. Särskilt när halva partistyrelsen hos oss därtill byts.

Det är en summering av av de tio år som gått sedan WTC och behovet av en ny politik för att vända utvecklingen. Vi valde att inte peka finger åt något håll därför det leder ingen vart. Vi valde i stället att skriva en uppmaning till vårt eget parti att se mönstren och att vi vill se partiet ställa sig i täten för att ändra den utvecklingen.

Centerpartiet och jag som en del av partiet har röstat för flera förslag som förstärker den inriktingen. FRA, utökade buggningsförslag osv osv. Anna Troberg efterlyser att jag ska inse det och det gör jag. I allra högsta grad.

Det jag däremot tycker är beklagligt är att när så väl Lena Ek som jag får möjligheten att bli valda till partiledningen där strategibeslut fattas och där man har en reell möjlighet att påverka partiets utveckling så blir det en fråga om blame game. Jag sticker inte under stolen med vad som skedde under FRA-debatten utan har från dag 1 sagt att det jag krävde 2007 fick jag med 2008.

Var det tillräckligt? Var det för mycket? Var det för lite? Det vet jag inte. Framförallt så hade åtminstone inte jag kunskapen om att kräva mer där vi var då.

Lena Ek har mycket riktigt lättare att agera efter eget huvud än jag har. Det handlar om att hennes parlamentariska grupp består av en person, dvs hon själv. Min grupp består av 23 personer i dag och 26 innan valet. Där är det svårare att agera.

Det framförs ofta att det i princip bara är att göra som man vill och sedan gå vidare. Det bygger ju i så fall på att man är helt autonom vilket man inte är. Det bygger också på att man inte krävt och fått igenom saker. Skulle jag ha röstat nej 2008 när jag med flera fått hela regeringen att backa och ta in våra synpunkter hade det varit synnerligen ansvarslöst. Varför skulle regeringen och min partigrupp lyssna på mig vid ett framtida tillfälle om jag inte håller min position i den situation som var? Nå väl.

Artikeln är inget sätt att göra upp med turer i buggning, patientjournaler, eventuella utlämningar regeringen kan ha gjort osv. Det är ett försök att få partiet på rätt riktning och att därefter kunna återuppväcka den linje partiet en gång höll innan den såldes ut av Maud Olofsson och vilka mer som var inblandade i de förhandlingarna. När ett parti bereder grunden så får partiets ledamöter och styrelse samt tjänstemännen som arbetar åt våra ministrar direktiv om vilken riktning vi skall arbeta åt. Det är vad artikeln handlar om och syftar till.

Artikeln är också en tydlig signal till de andra allianspartierna om att i centerpartiet börjar vi få nog. Om vi låter oss kalla dem partiartiklar studeras noga av andra partier för att i förhandlingar kunna läsa ut var gränserna går.

I bland skulle debatten tjäna på att när de etablerade partierna försöker sig på att få en vettig diskussion om integritet få ett hejarop i stället för kommentarer om superhjältetrikåer som ingen av oss ens vill ha, i alla fall inte jag.

I samma stund som man blir superhjälte, jag var det en gång i tiden i en del personers ögon, ägs du också av andra som anser sig ha rätten att ange vad du ska tycka och kan berätta vad du lovat innan du ens vet att frågan själv finns.

Anna har rätt i att trovärdighet och förtroende får man av att agera som man lär. Jag har varit tongivande i debatten under många år. Men för första gången är jag nu ganska nära att faktiskt vara tongivande i mitt eget parti vilket jag aldrig har varit. Någonstans kan det jag ha gjort i riksdagen inte varit så illa som en del vill hävda. Jag ökade mitt rösteantal i senaste valet trorts att jag flyttades ned till en icke-valbar position för att bereda plats åt Maud Olofsson och Andreas Carlgren. Också Annie Lööf stärkte sin ställing i väljarkåren.

Men det kanske också är ett tecken på det som är det riktigt allvarliga problemet och som många av dem som inte ser integritetsfrågorna som viktiga kallt räknar med i fråga efter fråga - integritetsfrågorna har inte någon stor resonans i väljarkåren. Det borde frågorna ha och där har vi ett gemensamt intresse. Utan den resonansen finns inte möjligheten att vända riktningen.