En kommentar på Idergard

Så här några dagar efter ser jag att jag i min mejlbox har en kommentar till Thomas Idergards debattartikel på Svd Brännpunkt här om dagen. Det är inte jag som skrivit inlägget men delar uppfattningen. Läs nedan:

" På dagens SvD Brännpunkt diskuterar Thomas Idergard förslaget till ändrad lagstiftning om assisterad befruktning och insemination. Han försöker göra gällande att debatten utgår från följande två huvudpunkter;

Han menar som första punkt att de som vill ändra lagstiftningen utgår från att barn är en rättighet. Nej, så är det inte. Jag är en stark företrädare för att lagstiftnigen förändras och utgångspunkten är den att barn faktiskt har rätt till föräldrar som tagit medvetna beslut att bli föräldrar. Barn är ingen rättighet, men alla barn har rätt till trygghet och en kärleksfull uppväxt. Att tro att föräldraskapet definieras av sexualitet eller huruvida barnens mamma och pappa bor ihop är att förminska de relationer och den kärlek ett barn har rätt till. Att vara förälder handlar inte om de vuxnas relationer. Det handlar om att de vuxna som får gåvan att vara förälder faktiskt ansvarar för att de relationer barnet får i livet är friska, långvariga, trygga och kärleksfulla. Att blanda ihop detta med föräldrarnas civilstånd eller sexualitet är att styra debatten fel.

Den andra punkten han för fram är verklighetsuppfattningen. Han menar att de som är för en förändring vill bygga ett samhälle där var och en alltid obehindrat skall få stöd och gillande för sin egen syn på hur verkligheten är beskaffad, även när denna syn bryter mot vad som är ett ”faktum” – det vill säga att bästa utgångsläget är en mamma och en pappa.  Idergard kastar sten i glashus när han talar om hur andras verklighetsuppfattning inte stämmer överens med vad som faktiskt är faktum (enligt honom.). Barn torde må bra av friska relationer, dessa relationer finns på många sätt och i många familjebildningar. Att som Idergard berätta för alla vad som är rätt och riktigt ger verkligen en liten fyrkant att leva inom.

Låt mig ge er ett exempel. Jag har själv valt att skaffa barn på ett sätt som går utanför den fyrkant Idergard beskriver. Jag är ensamstående och har valt att skaffa barn med en man som jag inte är gift eller bor ihop med. Mitt val passar knappast in i Idergards fyrkant, för i dagsläget finns inte lagstöd för mitt val. Min dotter har en mamma och pappa som inte älskar varandra som man och kvinna. Men jag kan bara tala för mig själv när jag säger att min dotters pappa är en person som jag älskar som vän, som människa och som min dotters pappa. Vårt val att försöka bli föräldrar grundas på andra skäl än kärlek och åtrå. Men för den skull är inte valet mindre värt, eller mindre genomtänkt. Jag för min del hoppas att jag är en person som kan ge ett barn en trygg uppväxt där hennes bästa är det viktigaste för mig.

Så mycket jag har funderat på vad som skulle vara bäst för mitt barn om hon fanns, vad som skulle ge henne störst trygghet. Jag hoppas att mitt val ger henne det hon behöver i livet. En älskande och närvarande pappa, som med alla de som älskar honom kommer att vara med henne när jag inte är där. När hennes tid fylls av någon annan så vet jag att valet av hennes pappa är gjort av kärlek till henne. En av de bästa personerna jag vet, med sina fel och brister, en stark och äkta pappa som kommer att göra allt för henne när hon behöver. Som kommer att ge sig själv för hennes lycka. Många gånger har jag tänkt att det borde ha funnits enklare sätt att bli mor, men tanken slutade alltid i mitt blivande barns rätt att få älska och bli älskad av fler än mig, i detta fall en pappa, den bästa som finns för sin dotter.

Jag kräver varken förståelse av Thomas eller vill hävda att min verklighet är den rätta, det är varken min rättighet att få barn eller att värdera andras val och verklighet. Men jag önskar en lag som ger framtidens barn rätt till föräldrar som vill göra mogna, trygga val där kärleken till barnet, snarare än de vuxna relationerna, är i centrum."